Tradera

Jag har precis upptäckt Tradera : )))))!!! Nu jädrar ska här säljas : )! Jag har värsta planerna på allt jag ska fotografera och sälja. Det kommer bli sådana rafflande budgivningar. *sjunger* Nu ska hela rasket säljas, nu ska hela rasket ut ...

På ensliga landsvägar

Det är skymning. Ljum kvällsbris smeker huden och rufsar i håret, bomullstät dimma likt ett täcke över åkrar och ängar. Vägen kantas av hembygdgårdar med vita knutar. I stugorna lyser det hemtrevligt.
Min syster Hanna och jag cyklar från sommarstugan. Det är härligt att susa fram på landsvägen utan en bil i sikte. Hanna tar täten. Van cyklist som hon är. Vi svänger in på en smal grusväg. Det blir allt glesare mellan husen och efter ett tag infinner sig känslan av att vara i en ödemark. Jag är helt upprymd av frihet och adrenalinet pumpar i blodet. Men plötsligt händer något. Ett par skarpa gevärsskott slår hål på tystnaden.
– Är det nån som skjuter i skogen? frågar jag Hanna skärrat.
– Ja, det låter så. Men det får de inte göra nu, svarar hon. Det är inte jaktsäsong.
Jag cyklar fortare trots mjölksyran i benen. Hjulen slirar i gruset när jag trampar upp för backarna. Kan en kula tränga igenom en cykelhjälm? Ja, det kan den nog. Kommer jag att bli skjuten i kinden som den där killen i Knutby som blev förlamad i halva ansiktet? Eller kommer kulan att borra sig in i min lever och jag förblöda, medan Hanna cyklar efter hjälp? Med andan i halsen far jag över stock och sten till vi är ute på landsvägen. Äntligen. Jag känner mig lättad. Tills jag hör ett morrande och snart har en flåsande följeslagare i hasorna. Inte helt okej. Jag växlar till sjuan och trampar mig bort från den skällande schäfern.

Det börjar bli mörkt. Hanna föreslår att vi ska ta en väg jag aldrig tidigare cyklat, ”för det lyser så mysigt i stugorna där”. Till en början är det bara skog. Inte ett spår av civilisation, förutom en nedlagd fabrik, några kalhyggen och ett jakttorn. Någon stuga syns inte till.
– Jag tror att jag kanske har valt fel väg, säger Hanna. Men vi är åtminstone på väg åt rätt håll.
Efter ett tag passerar vi en spegelblank sjö, det hörs hundskall igen. Eller är det en skällande grävling? Tillslut dyker dock de efterlängtade husen upp. De är omgivna av prunkande rabatter upplysta av trädgårdslampor. Att det är tänt i fönstren känns tryggt, eftersom det vittnar om mänsklig närvaro. På en altan hänger en kräftmåne i papp och ler med sin stora röda mun. När vi kommer upp på motorvägen är det redan kolsvart.
– Du får cykla först, för du syns minst, säger Hanna och syftar på de bilar som kör bakom oss och kanske inte uppfattar min mörklila träningsoverall.
– Men jag cyklar så sakta, kontrar jag. I så fall måste vi cykla i min takt.
– Nej, nu måste vi cykla fort. Det är mörkt och bilarna kör i 110 här. Dessutom har vi inget lyse på cyklarna, förmanar min storasyster.
Dock verkar det inte finnas en enda bil på vägen och inga människor så långt ögat når heller. Efter ett tag hör vi dock det välbekanta ljudet från en motor. Föraren kör förbi, stannar in vid vägrenen 200 meter framför oss och stänger av lyset. Det känns inte alls bra. Jag hoppar av cykeln och väntar på Hanna som ligger en bit efter, eftersom hon skulle försöka få igång lyset på sin cykel.
– Varför stannar han? frågar jag oroligt.
– Vet inte. Kom nu.
Vi susar förbi. Bilen blinkar en gång när vi passerar. Någon förare syns inte till.
– Satt det nån i bilen? undrar Hanna.
– Jag vet inte. Han kanske kurade i diket. Tur att vi är två, svarar jag.

Men när vi lämnar bilen bakom oss är farorna över. Vägen smalnar av. Gatlyktor och hus börjar dyka upp. Snart styr vi in i välbekanta kvarter. Äntligen kan vi andas ut. Mamma kastar lättade blickar på oss när vi styr in cyklarna på bakgården. Puh, skönt att vara hemma.