Slö

Nu sitter jag här i morgonrock. Mina fötter som isbitar. Mitt hår som margarin. Har sovit två timmar mitt på dan. Idag har jag verkligen inte haft lust att göra nånting annat än att dega, äta choklad och slösurfa. Ska jag vara så ambitiös att jag kokar en kopp kaffe också?

Oj, nu ställde jag mig upp. Mitt ben har visst förvandlats till en avdomnad stock (hur nu en stock kan vara avdomnad ...).

Ska "skaffa" Frida Hyvönen, Ane Brun och ... den tredje har jag glömt. Just det, Anna Järvinen. Tillskillnad från många andra har jag knappt lyssnat på dessa. Nu är det dags. Det blir singer-songwriter för hela slanten. Eller slanten och slanten ; )

Fika + Kemisk svamputväxt?

Igår fikade jag med min kära vän Yasmine i Gamla stan. Omgivna av sidentapeter, guldspeglar och porträtt på kungafamiljen avnjöt vi äppelstrudlar och napoleonbakelser. Jag är ingen royalist eller så, men jag gillar stuket. Mormorsstuket. Servitrisen var dock sur som ättika. Frågade man något som inte föll henne i smaken blev man ignorerad, utsatt för en arg blick eller ett himlande med ögonen. Hennes avoga stil gjorde mig så nervös att jag nästan stammade när jag försiktig frågade om jag möjligtvis kunde få en kopp kaffe till min laxbagel. Hon mopsade upp sig, satte händerna i sidan och ifrågasatte min önskan med högljudd stämma. "Varför vill du det?!". Närå, det sista var en lögn. Så sa hon aldrig. Men det var nästan så jag trodde att hon skulle göra det. Jag vet inte varför jag är så lättpåverkad. Varför ska jag överhuvudtaget bry mig? Hon var lika tjurig mot alla.

I alla fall var det jätteroligt att träffa Yasmine igen. När vi gick till tunnelbanan hittade vi detta på ett hus. Jag har alltid varit fascinerad av äckliga saker. Det såg värre ut i verkligheten än på bild. Vad är det för nåt? En kemisk svamputväxt, gul isolering, vispgrädde, kräk eller kanske en kombination av alltihop?

Hallå, hallå, det här är X22! Jag anropar försvunnen telefon …

Igår tappade jag bort min mobiltelefon för 104:e gången gillt. Jag minns att jag la den inne på skoltoalettens handfat och att jag sa till mig själv ”Sara, nu är det viktigt att du tar med telefonen när du går härifrån”. En timme senare efter lektionens slut börjar jag som vanligt leta efter mobilen genom att dyka ner bland smink, tidningar, pennor och nycklar i min brunrutiga, mycket rymliga väska. Alla stegar lugnt ut ur salen medan saliven försvinner från min mun och kallsvetten bryter fram i min panna. ”Den får inte vara borta, den får inte vara borta …”. Sedan börjar hetsjakten. Jag springer trappa upp och trappa ner. Någon som lämnat in den i receptionen? Inte. Mediecenter? Inte det heller.
Utanför datasalen vår klass haft lektion i är några av toaletterna låsta. Kanske ligger min kära vän nånstans därinne och blinkar bortkommet, längtar efter sin ägarinna. Eller kanske sitter det nån därinne och skiter också. Sånt hindrar inte mig! Jag börjar hysteriskt banka på alla dörrar. Helt klart är att toaletterna är låsta och att ingen är där. Ett faktum som jag senare förklarar för receptionspersonalen, men utan att bli trodd. ”Du får vänta lite till. Toaletterna ska inte vara låsta. Det är nog några som sitter därinne” lyder orden. Yeah right, jäkligt blyga personer isåfall, eftersom de inte gjorde ifrån sig ett pip ens när jag bankade hårdare än tomten på julafton.

Efter några minuter kommer en vänlig städare och med sitt tekniska sinne låser han upp toaletterna med sitt passerkort. Tyvärr är där kolsvart och telefonen lyser bara med sin frånvaro.

Jag orkar tyvärr inte berätta mer om själva jakten. Det blir i så fall en ganska tråkig läsning, så jag tar ett kliv i tiden till insikten om att jag nog aldrig skulle få tillbaka min trogna vän, länken till mitt yttre liv. Helt slut sjunker jag ner på en stol och börjar surfa i en av skolans datasalar. Vad möter mig på min mejl? Vad möter mig på Facebook? Vad möter mig på spelforumet jag är medlem i? Jo, med stora fetstilta versaler står där DIN MOBIL FINNS I RECEPTIONEN I BIBLIOTEKET. Någon hade tydligen hittat den och kontaktat några av mina vänner som på detta sätt upplyst mig. Underbart. Tyvärr fungerade inte telefonen alls när jag fick tillbaka den. Men det är en annan historia. Kanske drar den senare.

Jag är på din sida, Blondinbella!

”Du är ful. Förstå det din tjocka jävel. Du kommer att få så mycket stryk när jag ser dig, din blondhora.”

Så kan det bland annat låta på Blondinbellas blogg, där de elaka kommentarerna haglar om vartannat. Och hon är inte den enda bloggare som råkar ut för personliga påhopp och osakliga kommentarer. Tillskillnad från den öppna mobbing som sker på skolgårdar eller arbetsplatser kan avsändaren på nätet vara fullt anonym. Därför kan denne med lätthet njuta av skadeglädjens sötma när den avreagerar sin inneboende ilska med fraser som ”vad du är skabbig ditt luder” och ”du ser ut som en apa”.
Men vad är poängen? Är den att bloggerskan ( för enligt erfarenhet är det oftast en hon som får ta den mesta skiten) ska slänga sig på sängen och stortjuta för att sedan hulka fram att hon minsann aldrig mer ska blogga? Är syftet att delta ut ett straff som skär i maggropen för att bloggerskan inte lever som kommentatorn själv lever?
Varje gång jag läser de elaka kommentarerna blir jag besviken på att det finns så många osympatiska människor som döljer sig under masker. Jag kan förstå att man retar sig på Blondinbellas pälskonsumtion eller att man inte håller med hennes åsikter. Men därifrån är steget långt till att hota med stryk eller kalla henne hora. Jag törs påstå att baksidan av att vara en populär bloggerska är alla personliga påhopp och elaka kommentarer. Har de osympatiska människorna ens funderat på att det finns en människa med känslor, kött och blod som skriver bloggen? Det är ingen upphöjd mediemogul som lever uppe bland molnen i någon slags parallell kändisverklighet. Utan bakom all låtsasglamour finns en vanlig människa, precis som du och jag, det är jag övertygad om. Och med risk för att låta religiös tycker jag att den gyllene regeln går att applicera här; var mot andra som du vill att andra ska vara mot dig.

Sisters of Mercy

Vad många kanske inte vet är att Sisters of Mercy spelar i Stockholm ikväll. Min syster ska dit. Själv håller jag på att jobba med Illustrator. Det går sådär. Har försökt rita ett hörn i en timme. Annars är allt rätt kasst.

Detta äter jag när jag pluggar

Grå verklighet

Det är trist. Daggrått, kallt och meningslöst. Jag minns en tid med ljumma vindar och sol som reflekterar sig i sjöns spegelblanka yta. En tid då man bara kunde springa på stranden eller dyka från klipporna. Det enda som reflekteras numera är mitt eget slitna 25-åriga ansikte som med ugglande ihålig blick stirrar tillbaka från spegeln. Och det dyra godiset från Jamjam som jag hetsäter (för att svälja ner klumpen i halsen) smakar kofta. Skolan är så jävla trist. Jag förstår inte alls vad jag gör. Jag trycker på lite knappar och så händer något obegripligt. När jag går till bussen är det som en degklump som glider längs asfalten. Jag känner mig ledsen och ensam. Varför kan jag inte få känna mig stolt och glad? Bekymmersfri?

Fångad i ett vinddrag

Fångad i ett vinddrag
Inga rötter, alltid fri
Störtar ut och in, dag i dag
Alltid vara, aldrig förbli
Aldrig glömma, sekunderna, minuterna i vinden
Aldrig försvinna, alltid existera
Vara ett med universum, i rymden
Springa ifrån tiden
Aldrig blicka bakåt
Att älska villkorslöst
Att förlora sig i vinden

En vinstlott i livets lotteri : )

Nu sitter jag och kurar i vargtimmen. Av nån anledning har det blivit så att jag skriver här när jag är som tröttast, när alla göromål är avklarade. Igår hände det i alla fall. Det som fick mina endorfiner att spridas ohämmat i blodet och mitt hjärta att slå några extra skutt. Jag fick min text såld. Och till en välkänd tidning dessutom. Fantastico! Det känns roligt när man drar en vinstlott i livets lotteri. Förresten är nitlotterna inte så farliga de heller. De påminner mig mest om att jag måste rota djupare i tombolan. Och det har jag gjort.

Imorrn börjar det jävliga grupparbetet igen. Gruppen är jättetrevlig, inte så. Jag tycker bara det är så svårt med dataprogrammen. Men det är bara att ge järnet. På ett logiskt och strukturerat sätt mottaga information. Göra det som krävs. Inte trycka handflatan mot tangentbordets alla knappar eller börja surfa på FB.

Projekt om projekt

Jag är helt slut. Ögonlocken vill bara falla igen på mig.

Idag var jag på en föreläsning om projekt. Det handlade om utförande, projektledare, offerter, beställare, osv. Så vansinnigt tråkigt! Jag önskar att jag kunde vara intresserad, men det är jag verkligen inte. Jag beundrar dem personer som lyckades stanna kvar ända in på eftermiddagen. Konstigt nog fanns det de som räckte upp handen och verkade vilja ta reda på mer. Undrar om de ställde frågor för att de var uppriktigt intresserade eller om de bara ville tillgodose sig vad de ansåg vara nyttig kunskap. Det var absolut inget fel på föreläsaren. Han var mycket engagerad och kunnig. Verkade vara en mysig person också. Tråkigt att det inte var ett annat ämne bara. Något som innehöll lite mer historier eller fantasi. Det blev till att sitta och skissa klänningar från 9 till 16. Olika intressen, javisst.

Idag har något mycket roligt hänt också. Men det behåller jag för mig själv tillsvidare :P.

Trivialiteter

Att blogga är ju roligt. Ändå har jag knappt skrivit nånting här. Det måste bli slut med det. Förresten är det väl ingen som sagt att man måste skriva nåt meningsfullt. Internet svämmar ju över av svammel från alla möjliga och om allt möjligt.

Idag har jag suttit på ett stimmigt café och blivit förhörd om datorer och Internet av min fantastiska kompis E. Har också köpt ett par strumpbyxor och en vit top.

Man kanske skulle skaffa en anonym blogg eller kanske flera. En där man lever ut sin "sanna natur" och får alla drömmar uppfyllda och så kanske en där man gör allt rätt men utan att få nånting för det. Man kan låtsas vara alla möjliga personer. Läsa på om nåt ämne man inte kan nånting om, t.ex. fågelskådare och sedan berätta om utflykten man gjorde med Fältbiologerna, som man i själva verket aldrig varit på. Svårt att göra sina påhittade karaktärer trovärdiga dock. Förresten krävs det nog ganska mycket tid till det. Och tid har inte jag.

Nåja, nog med svammel. Just nu är jag supertrött. Ska bli skönt att sova. Godnatt.