Gråzon

Vad pissigt allt är. Mina åtaganden sitter som inre strypgrepp i mig. Bort, bort, bort … Jag vill vara fri, fri, fri … Jag känner mig inte tillräckligt självsäker eller upplyst för intervjuerna jag ska göra. Det känns inte bra. Jag tycker inte om att sitta ensam heller. Ingen här att diskutera med. Jag känner mig inte tillräckligt stimulerad. Eller med andra ord, jag har tråkigt. Och tangentbordets O är segare än knäck att trycka ner. Det irriterar mig.
Jag ser fram emot att redigera imorrn i alla fall. Hoppas det blir kul.

Mycket att göra

Jag har alltid något på G. Och nästan alltid är det nåt jag inte vill göra. Min enda vilja just nu är att sluta skolan och sätta igång med mitt sommarjobb. För det är ganska skralt i kassan och dessutom tycker jag jobbet är roligt och berikande. Nåväl. Imorrn är den där finalfesten för Kapitel 1 som jag tidigare berättade att jag skulle gå på, men det visade sig att jag hade tagit fel på datum. Jag har inte intervjuat någon av finalisterna, som jag hade lovat mig själv att göra, eftersom jag haft en sådan beslutsångest över vem jag ska välja. Imorrn koras en vinnare och då får jag väl satsa på denne, hoppas att hon/han har tid att viga nån timme eller 45 min till mig den kommande veckan. Och om vinnaren inte har det, får jag väl satsa på en intervju med tvåan. Hetsläser just nu bokmanusen. Jag har ju inte haft tid att läsa dem tidigare. Så fort detta och redigeringen av skoldokumentären är klar, ska jag satsa all min energi på jobbet.

Provfilmning

Jag provfilmade för en reklamfilm idag. Rollen är en lite blyg kontorstjej som flörtar med den nya killen på jobbet, så under tagningen skulle jag kopiera papper och låtsas att han kom förbi. Sedan skulle jag fira av ett flörtigt leende som sa ”du kan ta kopiatorn nu, älskling”. Ungefär så.

I början av filmningen var jag rätt nervös så leendet blev lite åt det ryckiga robothållet. ”Du kan ta det lite lugnare” sa tjejen bakom kameran då. Sedan sa hon i och för sig ”jättebra!” till mycket av det jag gjorde. Men de kanske säger så till alla; för att öka den sökandes självförtroende och därmed locka fram det bästa.

Nu ska jag läsa lite, dricka kaffe och äta wienerbröd.

Trött och less som tusan

Jag är så trött så att jag inte ens orkar gå till sängen. Bah. Vad göra? Nu har jag suttit med meningslös aktivitet allt för länge. Ett test på Facebook om vem i Sagan om ringen jag är resulterade i Gollum:

"You are Gollum, the ill-favored murderer who had the ultimate weapon in possession so long that it distorted your personality and appearance. There may still be good in you, but it is almost beyond your ability to choose it. It doesn't help that you wrestle with multiple-personality disorder...."

Jaså, it doesn't help. Ja, då får jag väl lov att sluta då ; ). Trött. Gonatt.

Tralala ...

Idag var det andra dagen på mitt nya jobb. Jag trivs verkligen jättebra. Härliga arbetskamrater och stimulerande arbetsuppgifter. Killen som sitter bredvid mig är verkligen helfestlig. Han har pluggat jättemycket teologi och idéhistoria, påminner lite om Fredrik Lindström och driver en skräckfilmssida som heter Rysarnytt. På indexsidan ska han ha en bild på Freud och en pratbubbla med texten "klicka inte på annonserna" och om man drar pilen över bilden ska en basröst väsa fram repliken. Därefter ska jag skratta elakt. Vi spelade in det hela på jobbet idag.
Varför ska det stå att man INTE ska klicka på annonserna? undrar ni. Jo, därför att om man säger till människor att de inte ska göra något så är det precis vad de gör. Och gissa vems idé det var ; )? Fast skrattet kom han på. Jag har ett lite speciellt skratt.

Jag åt en dyr lunch på Nordiska museet också, bestående av inlagd strömming och potatis. Det var sådär gott, särskilt med tanke på att den kostade ... håll i er nu ... hela 80 kronor! Men alla andra åt ju där. Då vill ju inte jag vara tråkig och äta av den fadda kartongsmakande fiskgryta jag tagit med som lunch.
Känns så finfint att ha ett jobb med bra lön. Kanske man kan göra lite roliga saker; åka till ett spännande land eller köpa vackra klänningar och kanske hattar ; ).

Ett äckligt inlägg

Det har blivit rätt mycket äckliga saker i min blogg på sistone - kroppsliga åkommor och vidriga upptäckter. Ja, vissa skriver om kändisar, några om politik och andra om sina psykiska problem. Varför inte satsa på en blogg om äckel? Det gäller ju att nischa sig här i livet och nån måste ju skriva om det också. Av okänd anledning känner jag att den personen är jag. Så nu kommer ännu ett vidrigt utdrag ur min läbbiga, men ibland händelserika tillvaro.

Igår var jag på mitt sommarjobb för första gången. Jag började nio så det blev till att gå upp ganska tidigt. Något som jag starkt ogillar och inte är van vid.
När jag vaknade var jag därför yr och sömndrucken. Ögonen klistrade ihop sig medan jag masade mig fram till spisen för att koka kaffe, en nödvändighet för att undvika fullständig kollaps. Min plan var att stiga upp en timme innan tunnelbanetåget går för att ladda med en rejäl frukost bestående av ostsmörgås, fil med jordgubbssylt och kanel samt naturligtvis en stor kopp kaffe.
Så långt verkar allt någorlunda normalt. Lite trötthet återhämtar man sig ju ifrån, tänker ni. Visst, allt gick enligt planerna ända tills det var tio minuter kvar till tunnelbanan skulle gå. Då kunde jag inte hitta min plånbok. Åh nej, tänkte jag. Man kan ju inte vara sen första dan, då kanske jag inte får vara kvar sen. Trots att jag vände upp och ner på hela mitt rum hittade jag den inte. Att plånboken var på villovägar och mitt kontokort var tömt slog mig naturligtvis. Fredrik, som jag är inneboende hos, hjälpte mig att leta. Tillslut var det bara fyra minuter kvar. Jag lånade 120 kronor av Fredrik och började rusa ner för trappuppgången. Men när jag sprang förbi vår balkong såg jag att Fredrik viftade med nåt rött. Min plånbok! Lyckan var gjord! Han kastade den till mig från högsta våningen och jag började min språngmarsch till tunnelbanan. Över stock och sten rusade jag för att hinna med. Slutet på en gammal barnvisa började envist hamra i mitt huvud: "Åh håjaja, nu går det ju så bra, för Andersson å Pettersson å Lundström å ja'!".
När jag väl var framme, en halv minut innan tågets avgång, kändes det som en ishacka hade kluvit mina lungor mitt itu. Det rosslade och pep i bröstet när jag andades. De gånger det tidigare har känts så har jag alltid anat att jag har astma, fast ingen har upptäckt det ännu.
Ja, att man springer till tunnelbanan är inget ovanligt, det gör alla i Stockholm ibland. Men att man får upp hela frukosten i sin mun under rusningstrafik är däremot det (såvitt jag vet i alla fall). Med blicken upp i taket och kinder som en skrämd blåsfisk tryckte jag pannan mot tunnelbanefönstret för att ingen skulle se vad som hänt. Människors äcklade blickar brände i nacken, medan jag försökte att inte tänka på det sura kräket som upptog varenda liten hålighet av min mun. En stril av spya letade sig ner för mungipan och kittlade mig på hakan. Jag motstod impulsen av att klia och fortsatte att med uppspärrade ögon trycka mitt ångestdunkande huvud mot det kalla tunnelbanefönstret. Vid nästa station knuffade jag mig ut i friheten och kräktes på motsatt spår. Sedan rusade jag tillbaka in i vagnen och började till mina medpassagerares förskräckelse spotta frenetiskt i mitt anteckningsblock. En hjälpsam kvinna erbjöd mig ett helt paket pappersnäsdukar, som jag tacksamt tog emot. Spottande och fräsande, med dunkande hjärta och blossande kinder satte jag mig ner igen, fortfarande illamående. Djupa andetag, sa jag till mig själv. Djupa andetag. Vid Slussen sprang jag av igen och dök ner i en papperskorg. En stilig kostymklädd herre med portfolio slängde mig ett getöga, skakade på huvudet och förflyttade sig ett steg i sidled från papperskorgen medan jag dränkte en slängd Metro med mitt innanmäte.

Som tur är mådde jag bättre sedan. Framme vid Karlaplan köpte jag några tuggummin och en banan. Så allt ordnade sig tillslut.

Aptitförlust

Nu sitter jag här och skriver i ett word-dokument. Internet fungerar inte. Jag känner mig trött, som jag i princip gör alla vardagar. Det kliar i ögonen och ömmar bakom globerna. Idag har jag verkligen inte haft nån aptit. På lunchen köpte jag en ost- och skinkfralla trots att jag tagit med en lunchlåda innehållandes grönsaker och nudlar. Men så fort jag tänkte på den greps jag av vämjelse över kokosmjölken alla ingredienser simmade i. Som en gulvit spya dök den upp i mitt medvetande.

När jag slutade skolan vid 16 var jag hungrig, men konstigt nog helt utan aptit på mat. Jag ville ha glass eller choklad. Så jag köpte en bautastor Fazers chokladkaka på Ica.
Väl hemma tänkte jag att jag ändå skulle peta i mig lite av lunchen. Om man inte äter ordentligt mår man dåligt senare, löd mitt resonemang. Jag öppnade den svarta plastiga lunchlådan och fiskade upp en sladdrig likmaskliknande nudel med min gaffel. Urk. Jag försökte dra in doften av den lilla anrättningen, för att stimulera aptiten. Men icke. Inte heller fräsandet i stekpannan gav upphov till något sug. Jag tuggade motvilligt i mig lite av skiten. Chokladkakan däremot slukade jag i ett litet nafs. Vad ska jag göra med resten av nudlarna? Jag ger dem till Fredrik, min kompis som jag är inneboende hos.

Råd till 21-årig Sara

Nu är det dags för återanvändning av text igen. Denna gång publicerar jag egenhändigt skrivna livsråd av mitt forna jag.

Dagbok 041023

Vad jag bör lära:

Positivt tänkande
Fundera inte över vilka egenskaper du saknar. Du behöver inte ha en klar bild av vem du är. Mät inte dig själv efter godtyckliga företeelser. En människas åsikt är, i de flesta fall, inte viktigare än majoritetens. Tro på de komplimanger andra ger dig. Avfärda dem inte. Upprepa dessa för dig själv. Skriv gärna ner dem och läs listan så ofta du har tid.
Det viktigaste är att kunna göra det man vill, vara fri och ha tillgång till möjligheten att förverkliga sig själv och sina drömmar. Verkligheten erbjuder dig möjligheten att pröva dig fram. Att aldrig våga vinner man ingenting på, därför är det större att försöka och misslyckas än att aldrig ens ”prova sin vingar”.
När negativa tankar tränger sig på, försök att göra något konstruktivt av dem. För dig handlar det, i de flesta fall, inte om att förbättra de egenskaper du är missnöjd med, utan det handlar om att inte tänka på dem. Du kan inte acceptera dem, eftersom du inte vet om det negativa stämmer. Dessutom finns det många dimensioner i en förmåga. Inom varje område kan man behärska olika saker och allting går att förbättra. Övning ger resultat.
Materiella problem skiljer sig dock. Dessa bör åtgärdas efter bästa förmåga. Skriv listor över vad som bör göras. Lös ett materiellt problem om dagen, inte alla på en gång.

Agera
Säg vad du tänker och gör det du säger till dig själv att du borde göra.

Vad jag bör göra:
Skaffa bankomatkort
Öva på att sjunga/tala med magen
Städa
Lämna tillbaks låneböckerna
Laga mat
Skaffa nytt jobb
Ställa mig i studentlägenhetskö
Skriva klart intervjuerna
Skaffa bättre matvanor

Intressen:
Spela dataspel
Vara med vänner
Agera (syssla med skådespeleri/teater/film)
Läsa
Lösa korsord
Shoppa kläder och prylar
Fika
Röra på mig (träna)
Titta på film
Rita
Skriva noveller, dikter och manus

1. Laga middag
2. Ta på dig och skaffa pengar
3. Städa 30 min
4. Vid 18.00 ring Emma
5. Öva på att sjunga/tala med magen 20 min

Ett tips

Kolla in denna sida.

Smått och gott

Det har varit en händelserik helg. Jag har varit på barnkalas, blåst såpbubblor, promenerat i Hagaparken, druckit rosévin med Fanta, käkat nudlar med grönsaker och hängt med pojkvännen. Ibland känns det som om det blivit grönt ute utan att jag ens märkt när det skedde. Jag har varit allt för upptagen med den där jäkla animerade dokumentären om finanskrisen. Det var när jag svettades i datasalen som alla knoppar slog ut. Nu sitter jag i soffan, läser och dricker kaffe. Hela kvällen ska jag bara softa. Imorrn börjar en ny kurs om ljud och bild. Så det är bara att ta nya tag! Men denna kväll är bara min och jag ska ta det lugnare än lugnast. Även om jag i allmänhet känner mig ängslig så är det i alla fall härligt med vår. Det är en klyscha, men det tål att sägas igen: livet blir lättare av våren.

Bubbla

Min kompis Emma blåser en såpbubbla.

Intervjuångest

Om bara några dagar är det finalfest för Piratförlagets boktävling Kapitel 1, där flera hundra skribenter konkurrerar om ett förlagskontrakt. Jag har åtagit mig att intervjua en av deltagarna, men det har inte gått så bra för henne (trots att hennes bidrag är jättebra). Därför funderar jag på att intervjua någon av finalisterna istället. Men som vanligt har jag jättesvårt att bestämma mig. Jag har ju inte direkt tid att läsa igenom alla tävlandes bokmanus. Jag läser ett kapitel här och ett där i olika tävlandes böcker för att bestämma mig. På något vis känner jag mig väldigt ängslig inför att göra en intervju. Jag känner mig alltid jättedum under alla intervjuer jag gör. Sanningen är ju tyvärr den att jag inte vet så mycket om finkultur, trots att jag skriver för en sådan tidning. Jag förstår egentligen inte hur andra kan ha en sån koll. När har de tid att ta reda på allting? Kanske researchar de medan jag gör knäppa test på Facebook om vilken kriminalvårdsanstalt eller GB-glass jag är. Mitt största intresse i livet är människor och relationer. Jag har järnkoll på vem som är kompis med vem på Facebook till exempel. Snaskiga detaljer om kändisar ligger mig också varmt om hjärtat. På vilket sätt den kunskapen hjälper mig är en annan sak, såvida jag inte börjar jobba på Hänt i veckan förstås ; ) Jag älskar att uttrycka mig verbalt, men som journalist måste man ju också kunna en massa. Och då är det inte kunskap om relationer på Facebook som i första hand belönar sig. Inte att man har spelat närmare tvåtusen matcher Alfapet heller, tyvärr.
Men jag vet ju att jag kan skriva i alla fall, för att avsluta med nåt positivt.