Ledig dag

Det är onsdag morgon. Eller klockan är i och för sig snart halv ett, men det är nästan morgon för mig. Solen bländar mina ögon när den slår igenom glaset i köksfönstret, där jag sitter uppkrupen. Vårvinden kittlar min hud, det luktar biltvätt och hörs barnskratt från lekparken. Idag är jag äntligen ledig. Jag kan göra precis vad jag vill. Hela morgonen har jag legat i sängen och läst en helt enastående bok, än så länge. Det är roligt när man hittar en bok som man bara inte kan sluta läsa.

Rösta!

Kära du, till dig som läser det här vill jag bara säga en sak: Rösta i min enkät. Det är därför den finns där, för din och min skull : )!

Text från svunnen tid

Eftersom jag är alldeles för trött för att orka skriva något om mitt nuvarande liv, bjuder jag på ett litet smakprov från den dagbok jag skrev på vintern när jag var 22 år gammal. Obs! Jag är lite irriterad på min syster i texten, men hon är högt ärad i vanliga fall (måste skriva så ifall hon läser ... ; ) Behaglig läsning!

Med ett hastigt ryck vaknar jag denna frostkalla morgon. Bredvid mig på en luftmadrass ligger min syster Hanna, klarvaken. Jag får för mig att klockan är ganska mycket och att hon redan gått till jobbet. Därför blir jag lite förvånad när hon ligger där i sovsäcken, inpackad som en annan mumie. Hörde jag inte skramlandet av grötkastrullen, öppnandet av garderobsdörrarna, bläddrandet av morgontidningen och sörplandet av kaffet redan för en timme sedan? Alla de ljud som får mig att dra täcket över huvudet och sätta händerna för öronen. Men det måste ha skett nåt slags slint i min hjärna för klockan på mobilen visar bara 08.15.
I alla fall sätter hon nu igång hela morgonproceduren och jag vrider ångestfyllt på mig i mina sängkläder. Men det är bara att hålla ut. När hon har gått får jag sova. Jag försöker hålla ögonlocken stängd, så att jag inte vaknar alldeles. Att jag vaknar behöver inte alls betyda att jag blivit pigg. Tvärtom. Jag kan gå runt i dvala, men ändå känna mig så pass upprymd att sömn är omöjligt.

Efter ett tag börjar hon rota på ett mycket frenetiskt sätt i garderoben:
- Har du sett mina träningsbyxor som låg inne på golvet i badrummet.
Det har jag. Jag minns att det låg något svart med vita tubsockor i på toalettgolvet. Jag tror att jag lade in dem i garderoben eller slängde dem bland smutskläderna, vilket jag talar om för henne. Min syster börjar ilsket slänga med kläderna i smutskorgen. Sedan river hon ut kläder från garderoben. Själv ligger jag invirad i mitt påslakan och ber nästan till gud att hon ska hitta de där byxorna, så att jag slipper ryckas upp ur sängen för att leta.
- De är ju inte här! gastar syrran med hög och anklagande röst.
Ilsken som ett bi kastar jag av mig täcket och river häftigt bort några kuddar från en rutig fåtölj. Därunder ligger visst de satans träningsbyxorna.
- Här är de och jag har inte lagt dem där! ryter jag.
- Jo, det har du visst ..., börjar Hanna.
- Nej, sluta skylla på mig! Jag har väl ingen anledning att flytta runt på dina träningsbyxor.
- Men om det inte är jag som lagt dem där så måste det vara du. Du lägger alltid allting på golvet.
Jag rycker till mig mina slitna jeans från en stol och något grönt som ser ut som en fleecetröja. Det blir till att sova sista timmen i källaren.
- Nej, inte den, piper min irriterade syster och snor åt sig fleecetröjan. Den ska jag ha.
Jag drar på mig ett annat klädesplagg och sätter kurs mot ytterdörren. Barfota och med grusiga ögon kastar jag mig ut i studentkorridoren, tar hissen ner till källaren och kurar ihop på det kalla golvet. Att sova i ett källarhörn är varken särskilt lätt eller smart får jag en känsla av. Att bara sitta där som en annan dönick och inte göra nånting är inte heller särskilt latjolajban. Dessutom har jag inte tagit med mig lägenhetsnyckeln. Det vore inte roligt om Hanna bara låste och gick. Skulle jag då bli tvungen att springa runt barfota i korridorerna tills hon kom hem? Därför bestämmer jag mig för att snabbt smyga in i lägenheten, hämta nyckel och mobil, och sedan tassa ner i studenternas gemensamma grupprum. Där kan jag låsa in mig, sätta ihop en provisorisk säng av stolar eller spela Flipper på min mobil. Det finns ett piano där också, men jag är alldeles för trött för att spela.
När jag går in i rummet slänger jag en snabb blick på den svarta tavla som finns där. Den är fullklottrad av diverse figurer; modellsmala kvinnor i baddräkt och högklackat, skumma rymdvarelser, en sköldpadda med enormt huvud, en galen höna och någon slags procession med sorgsna gubbar eller skuggor.
Min kompis Håkan sov här igår natt, för han hade ingenstans att tillbringa natten (det är en lång historia ...). Håkan är riktigt duktig på att teckna, precis som han är på allt konstnärligt. Mitt i bland alla figurer läser jag mitt namn. Varför har han skrivit det? Det var ju sådant man gjorde i mellanstadiet när man var kär i en kille eller tjej i klassen. Men han är nog inte intresserad av mig på det sättet. I alla fall tyckte jag inte att jag märkte något sådant kvällen när vi träffades. Han skrev nog sitt namn för att han ansåg det förmätet att skriva sitt eget. Förtegen som han är om sig själv.
När jag betraktar alla dessa figurer slår mig två saker. Att Håkan ritar kvinnor som ser ut som fotomodeller i kroppen. Han måste vara påverkad av dagens ideal. Och att han är så enormt begåvad. Sätter han sig vid pianot river han av en svängig jazzmelodi som om det vore den enklast saken i världen och sysslar han med skådespeleri är han en fantasins mästare som trollbinder publiken. Han är också en fantastisk lyssnare. Jag är så glad att vi är vänner.

Tyvärr har jag numera tappat kontakten med Håkan. Jag önskar vi kunde bli kompisar igen.

Depp

Jag gråter, svettas, skriver om finanskrisen och kastar mig på sängen med ansiktet djupt begravet i kudden. Tittar på gamla bilder, äter choklad, dricker coca cola och gråter igen. Jag hatar skolan. Att göra en Flash-dokumentär om finanskrisen känns helt övermäktigt. Jag förstår ingenting av nånting. Jag har ingen aning om hur jag ska klara det. Är så arg på mig själv. Ingenting jag gör är roligt. Jag vantrivs nåt fruktansvärt. Känner mig korkad och otillräcklig. Vill bara fly.



Jag ritade en dam i fjäderhatt under genomgången av hur man konverterar videofilmer till Flash.

Nu blåser kalla vindar

Jag har en tuff period framför mig. Nyligen gjorde jag slut med min pojkvän. Ett beslut som numera genomsyrar hela min tillvaro. Inte blir det bättre av att tillvaron i sig är en dans på tistlar. I skolan ska vår grupp förklara finanskrisen med hjälp av Flash. Jag tycker att krisen är intressant som fenomen, men att förklara den från a till b innebär ett hästjobb och Flash har jag problem med. Jag vill helst bara dricka vin och kolla på solnedgången under ljumma vårkvällar. Jag saknar. Det gör ont i mig. På många sätt.

Bockarna Bruse i Stockholms nattliv

Idag har jag programmerat i Flash och övat mig på ickelinjärt berättande. Tanken är att vi sedan i grupp ska göra en multimediaproduktion, till exempel ett spel, test eller quiz. Programmeringen var verkligen vansinnigt tråkig och vansinnigt svår. Jag förstod inte ett dyft vad jag höll på med. När jag förklarade detta för mina klasskamrater skrattade de bara och kontrade med ”det är ingen här som gör, Sara”. Skönt att jag inte är ensam i alla fall.

När vi övade oss på ickelinjärt berättande skulle vi i grupp bearbeta en saga och skapa olika handlingsalternativ för rollfigurerna. Sedan skulle de andra i klassen rösta vilka val karaktärerna skulle göra. Beroende på omröstningen skulle vi därefter dramatisera det alternativ som fick störst genomslag.

I vår grupp valde vi Bockarna Bruse och applicerade den på en nutidssituation. De tre bröderna Conny, Sonny och Ronny Bock försökte komma in bakvägen på Stockholms hetaste nattklubb, men blev hindrade av en biffig och oresonlig vakt. Det var roligt. Jag tycker om att dramatisera och fantisera.

Tillbaka!

Jag hade lovat mig själv att städa, tvätta och handla. Och jag var inte ens trött när jag kom från skolan. Ändå var det första jag gjorde när jag kom hem att slänga mig på soffan, dra en filt över mig och somna. Tre timmar senare vaknade jag av att kvällssolen stekte mina hjärnceller. Sömndrucken och yr av värmeslag bestämde jag mig för att laga en rotfruktspizza efter ett recept från en veganblogg jag upptäckt för nån månad sedan. Kanske kan lägga upp en bild på pizzan sen. Ska bara bli klar med den först.

Jag kan verkligen rekommendera bloggen, även för dig som inte är vegan (för den som inte vet; jag är inte det). Man måste vara väldigt duktig om man kan komma på såna fantasirika recept när man bara är i 17-årsåldern.

Annars? Jag har ett inlägg om som jag inte hunnit publicera än. Skrev det för säkert en vecka sedan. Så jag kör en så kallad två i en här. Nedan följer det tillsammans med två kompletterande bilder. Jag hoppas att det blir fler uppdateringar här i framtiden. Desto fler inlägg, desto mindre stressad är jag. Det kan ni lita på. Kanske.

---

Jag är hemma i Degerfors nu och äter godis. Tyvärr måste jag arbeta med Flash hela påskhelgen, eftersom jag har en uppgift som måste vara klar tills på tis. Lägger in två bilder på Emma och mig, som togs för några dagar sedan.




Vi dricker rosévin och laddar för en utekväll. Vi hamnade på ett riktigt trevligt ställe med superb musik. Synd bara att jag är 25 och inte 18. Alla där var så otroligt unga. Det kändes som om jag var på besök i det förflutna, en tid som aldrig kommer igen. Men folk tror alltid att jag är yngre än vad jag är, så jag kanske kan låtsas att jag är den där unga människan som jag en gång var. Jag vill inte bli gammal.

Forever young. I want to be forever young …

Fast om det verkligen var så, då skulle jag nog vilja bli gammal istället. Ungefär som att man vill ha lockigt hår när man har rakt och vice versa.

Hagaparken och dataspel

Att blogga är som att uppgradera sin identitet. Man blir lite starkare i karaktären. När jag läser min blogg känns det som att det här är verkligen jag. Men designen är jag inte särskilt nöjd med. Ska nog ändra den. Jag menar, stjärnhimmel? Jag lever visserligen i universum, men det kännetecknar inte mitt vardagsliv. Jag känner mig inte som en stjärna (inte just nu i alla fall) och jag är varken astronom, astrolog eller fysiker.

Igår vaknade jag med sprängande huvudvärk. Förstår inte varför. Drack ju bara två drinkar kvällen innan. I alla fall träffade jag min pojkvän Johan för att gå en promenad i Hagaparken. Och det blev en promenad, vill jag lova. Eller snarare vandring. Vi gick säkert minst en mil. När vi gick till parken stod solen högt på himlen och strålarna bländade oss med sitt sken. På hemvägen hade parken förvandlats till ett skymningsland. Det är som om sommaren och vintern tävlar om vilken årstid som ska få gälla.

När vi kom till Johan spelade vi ett mycket mystiskt dataspel. Mc Gee's Grimm. Det går ut på att man i egenskap av en liten elak pissande dvärg med randig toppluva ska förstöra sin omvärld. Traditionella sagor ska göras så äckliga som möjligt (känner att det blivit rätt mycket äckel i min blogg på sistone, men men …). Och desto vidrigare man gör sin omgivning desto vidrigare blir man själv. Igår nådde vi toppnivån: "Vile" ( svensk översättning: usel, gemen, värdelös, lumpen). Ju äckligare man blir ju större områden kan man förstöra.

Spelet är ganska grymt. Så grymt att jag knappt kan beskriva det här (för jag vill ändå verka hyfsat normal). Och då menar jag inte grymt i den nyare benämningen roligt, även om det faktiskt är rätt kul. Jag gillar ett av tillverkarens förra spel, Alice in Wonderland. Det går ut på att en olycklig Alice går på upptäcktsfärd i sin egen hjärna, som är full av vanföreställningar; randiga svampar, piprökande lysmaskar och spjutkastande spelkort … ja, ni känner säkert till historien. Jag kunde spela det i timmar.

Mina ben är som spaghetti idag. Det var mycket mysigt i alla fall.

Nedan följer ett smakprov på Grimm och Alice:

Chili i ögat

En sak är säker i alla fall. Man ska inte sätta i sina kontaktlinser efter att man hackat chili. Tyvärr var jag inte kapabel till att ta kort på mitt rödsprängda öga under det fruktansvärda ögonbli(n)cket.

Nyss gick mina artistiska grannar förbi mig i trappuppgången. Ett ungt par, cirka tjugo år gamla, klär sig i regnbågens alla färger, spelar gitarr (som han sjunger till för fulla muggar …) och har en kvittrande gul kanariefågel. Deras dörrskylt är handmålad. Vi kanske kan bli kompisar. Vi bor alla högst upp i huset.