I lördags var jag och min kompis Annette på Gröna Lund. Vädret var precis lagom, varken strålande solsken eller mulet. På morgonen var jag naturligtvis inställd på att åka alla attraktioner, inklusive Extreme, som enligt ett test på Facebook är den attraktion som passar mig bäst (så det litar jag naturligtvis blint på). Av nån anledning kände jag mig inte tipptopp när jag kom dit. Annette berättade en historia om en 18-årig tjej som hade åkt en fritt-fall-liknande attraktion i Texas och högst upp i tornet fastnat med benet i nån säkerhetsmojäng. När de fallit mot marken var benet kvar i toppen. Med denna inre bild på näthinnan drog jag mitt Gröna-lundkort i spärrarna till nöjesfältet. Jag såg mig själv storgråtande med en köttig benstump, hoppa fram på kryckor bredvid sjukstugan i väntan på ambulans. Efter ett tag var jag helt övertygad; ja, det är så det blir! Men nåja, egentligen skulle jag väl få ligga på en bår och så skulle jag kanske ha svimmat av smärtan, om det verkligen hände.
Den första berg-och-dalbanan Annette och jag åkte var Vilda Musen, en helt klart underskattad attraktion. "Den här är ju för småbarn", sa Annette när jag ställde mig i kön och jag var inte sen att hålla med. Men den var riktigt läskig och gjorde verkligen skäl för sitt namn (ja, jag vet inte varför man får snuskiga associationer). Man hade hjärtat i halsgropen vid varje sväng. Att den knakade olycksbådande gjorde inte saken bättre. Efter Vilda Musen kom jag in i mitt rätta element. Men absolut läskigast är definitivt Fritt Fall eller Free Fall Tilt, som den numera heter. I kön tänkte jag ”jaså, så det är så här det ska sluta, livet”, men Annette verkade kolugn och började bläddra i en Dagens Nyheter. Jag noterade att sittplatserna runt tornet var utformade på olika sätt. En del personer satt knappt på några sittplatser alls och dessutom lutades de framåt, så att man kunde se rakt ner när man satt 80 meter upp i luften. Och ja, det var en hissnande känsla att falla. Men man var ju snabbt nere på marken igen, som tur var.
Sedan var vi inne i Lustiga Huset och Spökhuset. Annette höll ett krampaktigt tag i min arm medan vi vandrade över en glasinfattad likkista som var nedsänkt i golvet. När jag var nio år blev jag så rädd i spökhuset att jag började stortjuta och ett spöke fick leda ut mig. Nu kände jag mig mest road. Svårt att bli skrämd när man har en liten blond knatte med Gröna Lund-band på handleden framför sig. Och då syftar jag inte på Annette ; ). Det enda som fick mig att hoppa till lite var när en vålnad oväntat hoppade fram från en tillsynes osynlig dörr.
