torsdag 31 december 2009

Mystik i Rågsved

Från köksfönstret på nyårsaftons morgon såg jag följande:


Jag undrar vem det är som avses. Fredrik, som jag bor hos, tror att det är till mig. Men jag är inte fullt så säker. Det kan ju vara vem som helst i trappuppgången. Kanske är det nån som tycker att huset är så gulligt att det kan antas ha en egen själ. Nä, så är det nog inte med grå betonglådor i Rågsved, bara med gulliga hobbithus i Sagan om Ringen - om nånstans.

Vem det än är till så tycker jag det är tillräckligt spännande för att publicera här.

---

En gång såg jag faktiskt ett meddelande som nog inte var till mig, men som ändå kändes som ett tecken. För några år sedan spelade jag Irina i Stockholms studentteaters uppsättning av Tjechovs Tre Systrar. När jag efter en repetition var på väg hemåt stod det skrivet med röd graffiti "Irina=Sara" i uppgången från tunnelbanan till mitt bostadsområde.
Jag minns att jag kände mig stärkt av att det stod där varje gång jag skulle gå till repetitionerna.

Ofta är det dock när jag känner mig kass som jag ser tecken lite varstans. Ungefär som om jag till varje pris vill tro att det finns någon som hjälper. Men sedan tänker jag; varför skulle denne någon just hjälpa mig när det finns personer som är i betydligt större behov av hjälp än jag? Såvida inte hjälpen är gränslös, men då skulle ju alla vara superduperlyckliga, och som vi alla vet kan inte en känsla existera utan sin motsats. Det går inte att vara helt lycklig utan ett stråk av sorg, tror jag.

I viss mån tycker jag det är förmätet att tro på en gud som arbetar för ens personliga lycka. Finns det nånting som säger att en viss individ har gjort sig förtjänt av mer glädje än nån annan? Jo, kanske om man ställer upp för andra. Men livet är tillräckligt komplext för att det inte kan vara den enda indikatorn. Huruvida man hjälper sina medmännniskor eller inte beror ju på hur pass lycklig man är. Det är till exempel svårt att vara ett stödnär man är så deprimerad att man knappt kan ta sig ur sängen eller när man flyr för sitt eget liv, för den delen. Men det sistnämnda har jag som tur är ingen erfarenhet av.
Nåväl, jag tror att det enda som kan få mig att framstå i förnuftig dager för de flesta svenskar är en benhård tro på vetenskapen. Men riktigt så rigid är jag inte.

måndag 21 december 2009

Spel, spel, spel ...

Nu är jag hemma hos mina föräldrar i Degerfors. Det enda jag gör är att dricka kaffe, spela ordyatzy och game boy. Jag är klar med Kirby så nu har jag gått över till Sonic The Hedgehog. I vår familj spelar vi mycket spel. Kanske inte just tv- och dataspel, men mamma lade 69 patienser i rad på datorn häromdan och min pappa spelar bridge åtminstone en gång i veckan.

Kan ni med hjälp av tärningarna bilda ordet på sex bokstäver? Det innebär att ni får utesluta en bokstav. Det blir ett extra plus i kanten om ni kan bilda ett ord med alla bokstäver, för det kan inte jag. Priset är respekt av mig ; )!

torsdag 17 december 2009

Snart jullov

Bara två intervjuer kvar. Sedan kan jag slappna av. Hoppas att det går bra imorrn, att jag inte är för nervös och att svaren blir någorlunda lättbegripliga. Tänk om jag bara sitter där som en fågelholk och inte fattar nånting?

onsdag 16 december 2009

Idag träffade jag Piratpartiets ordförande

Usch, vad dåligt jag mår. Jag knappt röra mig för då känns det som om hela världen snurrar.
Idag träffade vi Rick Falkvinge, ordförande för Piratpartiet, med anledning av hemsidan vi gör om för- och nackdelar med fildelning av upphovsskyddade verk. Jag var sjuk och hade spytt hela natten, men försökte naturligtvis låtsas att allt var okej. Rick Falkvinge levererade det ena skarpladdade, träffsäkra argumentet efter det andra med referenser till lagparagrafer vi aldrig hört talas om. Jag stod mållös och letade febrilt efter nånting att säga. Jag var helt galet nervös och svettades som en gnu, trots att vi hade kommit överens om att Tim i gruppen skulle ställa frågorna och inte jag. Vi filmade hela intervjun, men jag hade även tagit med mig en kamera för bilder. Så när jag inte visste vad jag skulle säga eller hur jag skulle reagera tog jag ungefär femhundra bilder på Rick.

Jag tycker alltid det är mycket lättare att intervjua personer om deras privatliv, och i regel intresserar det mig mycket mer. Fast ibland känns det som om det borde vara tvärtom. Det verkar mer "fint" att intressera sig för stora politiska frågor än folks personliga känslor. Fast jag är ganska intresserad av det förstnämnda också, men tyvärr känns det ibland som om mina kunskapsluckor är för stora. Jag måste läsa på mer. På fredag är det jag som intervjuar Monique Wadstedt, advokat som företrädde filmbolagen i Pirate Bay rättegången, och Henrik Pontén, jurist på Antipiratbyrån.

tisdag 15 december 2009

måndag 14 december 2009

Julfest i kollektiv

Jag var bjuden på julfest i helgen. Min kompis pojkvän bor i ett kollektiv och killarna där brukar arrangera fester.
Ett band med bara busschaufförer spelade, och de var riktigt bra.



Sedan uppträdde poeten Jenny Wrangborg. Hon skriver mest politiska dikter, men jag tror att jag tycker bättre om ovanstående dikt, där det politiska budskapet inte är så framträdande.

lördag 12 december 2009

Bloggarna fjättrar mig vid datorn

Åh, jag har blivit bloggberoende. Varenda gång jag slår på datorn har jag ett gäng med bloggar som jag "måste" gå igenom. Och så Facebook på det. Som en kopp kaffe mitt i heroindimmorna. Ja, Facebook är ett milt beroende i jämförelse. Men bloggarna tar över mitt liv. De blir bara fler och fler. Likväl måste jag beta av dem i vanlig ordning och har nån inte skrivit nåt får jag läsa om ett gammalt inlägg för att tillfredsställa min nyfikenhet. Även tillsynes totalt irrelevanta nyheter om andras liv slinker ner, liksom "Jaså, de har varit på Ikea. Undrar vad de köpte" eller "Jaha, hon har köpt ett träningskort på Friskis & Svettis. Det kanske var på tiden". Jag är som en sån där gammal tant som spanar på sina grannar med kikare, fast jag har faktiskt gått ett steg längre. Jag behöver nämligen inte ha nån som helst relation till dem jag spanar på.

Nej, jag skulle ju handla julklappar. Go me! (ja, att blanda engelska och svenska ger en extra dimension till bloggandet ; ).

fredag 11 december 2009

...zzzZZZzzzZZZzzz

Jag känner mig så omotiverad till skolan. När jag började på journalistutbildningen var jag full av energi och motivation. Numera får jag verkligen tvinga mig själv att släpa mig till skolan. Jag känner mig uppriktigt orolig för hur jag ska klara flashdelen. Nu var det längesedan jag sysslade med programmet och jag har säkert glömt jättemycket.

Det blir nog en rolig helg i alla fall. Jag ska på julfest och på bio med en gammal flamma (som säkert läser det här och som inte är van vid att nämnas i såna ordalag ; ). Jag funderar på att ta med mig min nya hypermoderna superkamera till julfesten, men det kanske är en aning overkill (för att använda lite coola ungdomsuttryck) att ta med sig den till en fest där man knappt känner nån. Det skulle bli lite märkligt om jag sprang omkring och slängde upp fotoblixtar i ansikten på folk jag knappt pratat med.

Nåväl, jag har inget vettigt att säga för tillfället. Jag bara skriver för skrivandet skull.

zzzzz

Jag är så trött och seg att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men jag får inte somna nu på eftermiddagen, för då kan jag inte sova en blund inatt. Jag får väl fästa upp ögonlocken med klädnypor eller nåt. Fast det verkar lite ohälsosamt.

Just nu nipprar jag på några torkade aprikoser medan jag väntar på att min djupfrysta Findus fiskgratäng ska bli klar. Jag vill tillbringa kvällen med mitt game boy och ett gäng filtar. Jag vill glömma allt vad grupparbeten och Ipredlagen heter.

torsdag 10 december 2009

Nu kommer det!

Ok, nu lägger jag ut min programledardebut till allmän beskådan.

Wolf tv from wolf tv on Vimeo.

onsdag 9 december 2009

Daggvåt vardag

Åh nej, jag missade att vi började skolan tolv idag. Så jag var uppe kvart över åtta för att ta mig till Södertörns högskola, som ju är roten till allt ont i världen. Nej, naturligtvis inte. Utbildning är bra. Vi tar det en gång till. Utbildning är bra.

Men ibland känns mitt program helt oöverstiglig. Jag tycker verkligen ingenting vi gör just nu är roligt. Jag vill bara vara hemma, sitta framför teven med te och mackor. Eller ta långa bad.

Snart ska man trött, äcklig och jävlig sitta och gagga på en föreläsning, försöka lyssna till akademiskt tjafs. Och så denna kyla, som kryper under huden och in i hjärtat, som lamslår mig ända ner till minsta cell. Jag längtar efter äventyr. Jag vill surfa på vattenfall och öppna dörrar till nya världar. Åh, vad härligt det skulle vara att bara bädda ner sig i en massa filtar med Wuthering Heights. Boken jag fått låna.

Nu ska mina blåa fingrar lämna skolans tangentbord så att jag på på Södertörns café, Arom, svälja ner en torr macka med blaskigt kaffe.

måndag 7 december 2009

Hjälp med idéer

EU är ingen vän att hålla i handen när man gör skolarbeten på Södertörns journalistikutbildning. EU är det tema som våra lärare valt till oss den här terminen och som jag bär med mig som en kardborre i hjärtat och tumör i hjärnan. För det första är ju det mesta som har med unionen att göra internationellt och därför är det svårt att få en heltäckande bild av ämnesvalet. Jag undviker helst att ta en tripp till ett annat EU-land i min jakt på intervjupersoner. Det får vara måtta på vad man offrar för sina studier.



Så nu sitter jag här idéfattig med Dagens Nyheter uppslagen i knäet. Är det nån kreativ person där ute som kan ge mig uppslag på idéer till en multimedial produktion med EU-tema? Annette?
Jag raderade förträfflighetsinlägget. När jag läste det blev jag röd i ansiktet av skam. Men det var ganska blygsamt ändå. Eftersom jag är en sådan ödmjuk person vill jag inte skryta och få någon annan att känna sig mindervärdig. Det kan ju lätt bli så när man visar sitt sanna jag. Folk skulle betrakta inlägget som överdrivet, eller rent av en lögn. Ni kanske har glömt att jag aldrig ljuger eller generaliserar. Det kan ju lätt bli så att man förtränger andras förträfflighet för att kunna hantera sina egna fel. Men det finns ju alltid de som missuppfattar, eller hur? Ok, finn fem fel ; )!

söndag 6 december 2009

Gött

En lång hyllning till mig själv och min egen förträfflighet filade jag nyss ihop. Ett sånt där inlägg där man göttar sig över hur duktig man är, ni vet. Som får andra att obekvämt skruva på sig och tycka att man saknar självdistans, skryter eller överdriver.

Och det hjälper väl ingen att skriva så?

lördag 5 december 2009

Städar så att dammet ryker.

fredag 4 december 2009

Bland rapporter och chokladhjärtan

Nu är alla rapporter inlämnade och jag sitter krökt vid köksbordet med min julmust och mina Noblesse chokladhjärtan. Utanför mitt fönster har det lagt sig ett rosa skymningsljus över de grå radhusen. Frågan är; vad ska jag göra nu? Det är sant att frukosten fortfarande står framme trots att det sent på eftermiddagen, att jag inte köpt några julklappar, att mitt rum är rörigare än nånsin, att jag missade min tvättid och att jag inte har några rena kläder. Trots det, är jag lat och gör ingenting. Nä, jag sätter mig väl i soffan med julmusten och game boyen som sällskap ett tag. Sedan blir det till att styra upp tillvaron.

onsdag 2 december 2009

Psykgänget käkar middag

När jag för drygt tre år sedan läste psykologi på Stockholms universitet träffade jag det här härliga gänget.

(fr. v. Johan, Emma, Lotine, jag, Emilie)
Vårt stora praktverk från den tiden var ett arbete om intelligens, som vi förresten fick VG på. Någon gång i halvåret brukar vi träffas och äta middag tillsammans. I lördags var det dags igen. Emma (som är en av dem mest fantastiska vänner jag haft i hela mitt liv *fjäsk, fjäsk* ; ) träffar jag dock oftare.


.

måndag 30 november 2009

Nattugglefasoner

Jag vill inte gå och lägga mig, för jag vet att nästa dag kommer att slå mig som en virvelvind så fort jag jag stänger ögonlocken.

Jag har kört fast i Kirby. Gör samma banor om och om igen. Hittar inte de hemliga dörrarna och dolda gångarna.

söndag 29 november 2009

Kirby and the amazing miror

När jag inte går på middagar, övar programledarmanus, sammanfattar nyheter eller skriver rapporter så spelar jag ett spel där jag är ett litet rosa knubbigt fantasidjur som inhalerar sina fiender för att få deras egenskaper.





lördag 28 november 2009

torsdag 26 november 2009

Jungs personlighetstest

Jag har gjort Jungs personlighetstest hundratals gånger i jakt på min sanna identitet. Jag brukar få olika resultat beroende på vilket humör jag är på, trots att det enligt Jung är omöjligt att bli olika personlighetstyper. Jag antar att det inte går att kategorisera människor i enlighet med Jungs teorier.

Mitt resultat:

INFP - The "Dreamer"
Jungian Personality Types (Free Test)

INFPs are introspective, private, creative and highly idealistic individuals that have a constant desire to be on a meaningful path. They are driven by their values and seek peace. Empathetic and compassionate, they want to help others and humanity as a whole. INFPs are imaginitive, artistic and often have a talent for language and writing. They can also be described as easygoing, selfless, guarded, adaptable, patient and loyal.

...

Tydligen samma personlighet som George Orwell, J.R.R. Tolkien och Audrey Hepburn. Och de är ju också väldigt lika ... eller ; )?

Gör gärna testet ni också, och tala om för mig vad ni blev. Jag är dödsnyfiken : )!

Jag drömmer mig bort ...

Nån som kommer ihåg Pontus & Amerikanerna? De var väldigt populära -91 i alla fall.

lördag 21 november 2009

Utslagen tand

När jag var i tioårsåldern tyckte jag om att djupdyka till bassängbotten för att hämta ringar tills det sprängde i öronen. Två gånger slog jag ut högertanden mot botten. Första gången trodde jag att jag skulle få gå med en kapad vass framtand hela mitt liv. Jag minns att den halvmåneformade tanden kändes som en porslinsskärva mot tungspetsen. Som tur är, är mina föräldrar mycket händiga tandläkare. De fixade min lilla gadd i en hast. Så nu har jag friska, mycket bitvänliga och snygga tänder.
"Bitvänlig" är förresten ett rätt häftigt ord (som i och för sig inte existerar). Man biter vänligt liksom, eller man får ett fast grepp med sina gaddar - ja, det kan uppenbarligen betyda en hel del.

Idag ramlade en liten del av lagning på en av mina framtänder bort. Fåfäng som jag är, var jag tvungen att åka hem till päronen för att få den fixad. De flesta säger att det lilla hacket den förlorade lagningen lämnat kvar knappt syns, men "knappt" räcker inte för mig. Det FÅR helt enkelt inte synas. Jag vet att det är knasigt att hänga upp sig på småsaker som jag gör. Det liknar nästan en sjuka, men men ... nu är jag nöjd. Nu sitter lagningen som ett litet smäck mot tandemaljen. Inget ska få rubba den. När jag sänks ner i jorden för sista vilan ska det vara med en välformad högertand. Punkt slut.


Jag tog lite bilder på mig själv, min mat och min kappa också.

En härlig macka med anjovis blev jag bjuden på när jag kom hem.

Min syster Hanna (som också var hemma) hade gjort en smarrig efterrätt.

Mamma. Mindre lyckat experiment.



Det fanns en tid då jag ville se ut som en isprinsessa. Det vill jag inte längre. Därför ska denna fluffiga sagodröm säljas på Tradera. Jag har inte lagt ut den än, men snart. Eller ja, lite isprinsessa är väl ok.

onsdag 18 november 2009

Dröm om det goda livet

Sitter i skolan och lider av diverse åkommor. Ska strax lämna in ett tv-inslag om utbytesstudier, men jag väntar på att den jädra filmen ska "rendera" först, vad det nu betyder. Åh, jag har suttit framför datorn och jobbat sedan 9.00 i morse och nu vill jag bara hem hem hem! När jag äntligen befinner mig i hemmets lugna vrå, vad ska jag göra då? Jag är ofrivilligt vitsig mitt i min hungersnöd. En liten macka har jag ätit på hela dan. Men det är tur att jag har värsta grytan i kylskåpet i alla fall.

Det blir nog studiebesök på Nyhetsmorgon ändå. Jag orkar inte kämpa mer för att kontakta Ramp. Nä, nu vill jag vara ledig, äta marsipanbakelser med mycket grädde och dricka kryddiga teer. Det skulle vara härligt att ta en lång skogspromenad. Jag skulle nog kunna klämma ner en pizza med bearnaisesås och massor av pommes frites också. Sedan kunde jag avsluta dagen med ett dopp i nån bubbelpool, lite massage och kanske ångbastu på det.

tisdag 17 november 2009

Jag vet inte om jag vill besöka Nyhetsmorgon

Min lärare har lovat att om jag lyckas skramla ihop fyra stycken så ska vi få göra ett studiebesök på TV4:s Nyhetsmorgon. Problemet är att jag inte vill åka dit. Jag vet att många andra i min klass har besökt samma redaktion och att vi kommer att göra ett gemensamt studiebesök med klassen på kanalen. Såväl femman som public service-kanalerna lockar mer. Jag har även försökt kontakta den programansvarige för ungdomsprogrammet Ramp - som min redaktion är inspirerad av i arbetet med vår studioproduktion - men utan framgång. Tyvärr tittar jag inte så mycket på tv som jag kanske borde. För mig är datorn den viktigaste länken till yttervärlden.

Jag har bestämt att jag ska försöka kontakta tre redaktioner till och får jag inte napp efter det så får det bli Nyhetsmorgon ändå, som jag tyvärr måste säga att jag aldrig tittar på. Det skulle inte vara helt fel att besöka ett underhållningsprogram, men jag vet inte hur pass seriös redaktionen man besöker måste vara. När jag är programledare för skolproduktionen kommer jag antagligen vara den lättsamma, lite flygiga och spralliga typen. För det är sådan jag blir när jag får stå på en scen eller när en kamera slås på, även om jag nog är rätt djup i grunden (om man får säga så om sig själv). Jag gillar att ställa retoriska frågor och är ironisk av mig. Sådan kommer jag vara i mitt programlederi. Men om det krävs av mig att jag ska vara på ett visst sätt kan jag anpassa mig till en viss gräns. Det är väl inte för inte som jag gått Calle Flygare Teaterskola : ). Men jag hoppas att jag slipper spela en roll, för det känns bäst inombords att vara äkta.

Fynd på Tradera


Jag köpte en fin klänning på Tradera för bara hundra spänn med porto inkluderat. Det hade varit roligare med en bild där jag själv har på mig den, men men ... Jag är lat. Jag orkar inte kränga ner min likbleka lekamen i gult siden för fotograferings skull. Det kanske krävs en spraytan för det. Dessutom gör inte kartorna, bokhyllan och motionscykeln i bakgrunden klänningen rättvisa.

fredag 13 november 2009

Deppiga resultat

Det var deppiga resultat i min enkät. Men det är skönt att man inte är ensam om sina känslor. Är det samma person som röstat flera gånger månne?

Nu sitter jag i skolan. Huvudvärken från gårdagen börjar lätta. Somnade 19.00 igår och vaknade 06.00 på morgonen idag med dunkande huvud. Jag skulle vara i skolan 11.00, för att gå på ett jätteviktigt redaktionsmöte om tv-programmet jag ska vara programledare för. Tyvärr hade jag missat att vi ändrat tiden, som tidigare var 13.00,(eftersom jag jobbade med mitt extraknäck under förra mötet) så klockan 11:20 ringer en klasskamrat och frågar var jag är. Jag sliter mitt hår i vånda och skäller omotiverat ut honom för att ingen meddelat mig den nya tiden. Sedan hoppar jag i mina skor, sliter tag i jackan och genar i blindo (linser kvar hemma) genom en skogsdunge till tunnelbanan. Väl i skolan, kallsvettig med dödsont i huvudet kastar jag mig ner i en stol. När vi går igenom programschemat sitter jag som ett frågetecken på grund av allt missat. Sedan stammar jag fram "v,v,v,vad mmmenar ni?". Nej, det sista var en lögn. Riktigt så illa var det inte. Nåväl, jag satte mig ner i grupprummet och sedan gick faktiskt allt ganska bra. Vi spånade på namn till programmet. Det var verkligen jättekul. Jag älskar att spåna på sådana saker. Namn som Rookie, Generation Y, Flamingo, Start, Wolf, Trampett, Avstamp, Ladan, Krysantemum dök upp. Det blev Wolf till slut, men jag röstade på Cikada (mitt eget förslag).

onsdag 11 november 2009

Seg

Nu sitter jag här, helt avdankad och äter pasta med spenat och dricker fun light. Exotiska frukter var visst smaken. Scrubs på tv, men jag tittar inte. Jag borde gå och träna, men det är så kallt ute. Jag orkar inte gå till tunnelbanan. Imorrn jobb.

måndag 9 november 2009

Välling med russin, det kanske är nåt?

Jag = programledare = sant!

Jag ska vara programledare för ett upplysande ungdomsprogram om flytt inom EU. Det ska spelas in i slutet av månaden och sändas på Öppna Kanalen. Tänk att jag ska vara programledare. Jag som alltid varit tysta musen. Nu ska jag alltså hålla i debatter, dirigera och peka med hela handen ... kanske. Det ska bli roligt : ).

Nu låter det som värsta grejen, men om jag ska ta ner det på jorden lite så kan jag ju avslöja att det är ett skolprojekt. Och imorrn ska redaktionen träffa lärar'n för att gå igenom våra idéer. Fan att jag missar det på grund av jobb. Men det gäller att ha ena foten i arbetsmarknaden och den andra i utbildningen. Meriter är viktiga att ha när man går ut skolan. Därför måste jag prioritera mitt extraknäck (så låter en sann Fröken Präktig ; ).
För den som inte vet, jag jobbar på ett medieanalysföretag; uppdaterar företag på vad som skrivs om dem i media. Flådigt värre, va : )?

Nåväl, det är bara en tvåtimmarsträff med läraren, men det svider som eld i maggropen för att jag missar det. Jag - den otroligt ambitiösa, kallsvettiga eleven med vilda rödsprängda ögon, brinnande hjärna, bultande hjärta och glasögon på nästippen - alltid redo att givakt - får inte missa en lektion. Om jag så får svininfluensa, spetälska, blir knivhuggen eller/och måste slåss med drakar, ska jag, utan att tveka, ta bussen till skolan varje morgon prick klockan 8.30 - annars rubbas världsordningen och jag slungas ut i universum. Om jag dör så måste jag krossa kistlocket och gräva mig upp för att ta mig till Södertörns högskola. "Nej, du missade en lektion av hundrafemtio den här terminen. Det blir reglegering direkt." Arga blickar. Sura föräldrar. Jag blev Den Misslyckade i ett litet nafs. Marken gungar, en avgrund öppnar sig och fragmenten av min själ rivs blodiga mot klippkanterna när jag slukas av mörkret och faller handlöst ner i jordens innanmäte. Jag missade ju en lektion.

Nänä, det ordnar sig nog. Man ska vara positiv : ))))).

söndag 8 november 2009

Blogg som kitschigt hem

Jag kom på att jag kanske skrämde bort läsare med mitt tidigare inlägg. Sanningen är ju faktiskt att jag vill ha så många läsare som möjligt. Så Johan, Emma, Fredrik, Susanna, Annette (du läser väl : /?) och Ola (om du nu läser) är naturligtvis hjärtligt välkomna att ta del av vad som står här. Men om man ska nå en större målgrupp så måste man vara nischad. Min blogg är som ett kitschigt hem där den bosatte inte riktigt vet vilken inredning som ska gälla. Ett hem där hyllorna är fyllda av en salig blandning av rosa porslinselefanter, sladdriga tyggiraffer och en och annan hemgjord smörkniv. Kanske att en ståtlig moraklocka är intryckt i nåt skuggigt hörn och på golvet en reproduktion av en afghansk matta ditslängd.

Ja, ni förstår grejen. Alltså en blogg som innehåller allt från studsande ögon, borttappade mobiltelefoner och feminism. Där sorg och glädje, seriöst och oseriöst, verklighet och fantasi, blandas i en enda röra.

Men det är ju min grej, så jag kör på det.

lördag 7 november 2009

Slö lördag

Gah ... jobbigt det är att inte vara fri att skriva vad man vill här. Eftersom jag inte driver en anonym blogg måste jag hålla mig inom vissa ramar. Om jag är deppig kan jag inte i detalj beskriva varför. Jag måste komma ihåg att detta är en blogg, öppen för alla, och ingen dagbok med lås. Knappast.

Jag borde kontakta mitt gamla telefonintervjuarjobb, men det tar emot. Nu sitter jag här och slöar, i morgonrock och med håret på ända. Ingen mat i kylskåpet och mitt rum som ett bombnedslag. Jag kanske borde ta den här dagen till att städa upp. Eller kanske ska jag gå och träna, det är alltid roligt. Framtiden är full av möjligheter ; ).

fredag 6 november 2009

VG : )

VG på hemtenta. Yes!

Jag villl vara programledare!

Vi har börjat med studioproduktion i skolan och ska spela in ett program på temat EU, som ska sändas på öppna kanalen. Roller som ljudtekniker, studiovärdinna, bildproducent och programledare ska fördelas. Jag tror jag känner mest för att vara programledare eller researcher, men är rädd att jag kommer få rollen som scripta. Något jag absolut inte vill göra. Scriptan håller reda på tider och strukturerar arbetet. Det passar inte mig alls. Jag är inte en strukturerad människa. Vad som avgör vilken roll man får är oklart. Antingen drar vi lott eller så blir det en omröstning. Det sistnämnda ger mig mardrömmar.


Nej, nu är det helg. Jag ska försöka slappna av och inte nojja. Av nån anledning känner jag mig så ledsen och ensam nästan hela tiden.

torsdag 5 november 2009

Feminism är Frihet


Men anledning av kritiken mot bloggerskan Sandra Beijer

Jag blir alltid lika förundrad över hur folk orkar. Hur inskränkt får man egentligen vara? Och då syftar jag på de så kallade feminister som föraktar allt som har med den traditionella kvinnligheten att göra. Att vara feminist handlar inte om att förakta det som generellt betraktas som kvinnligt, utan om friheten att få vara den man är utan att mötas av förutfattade meningar. Så länge man inte skadar någon (men det finns undantag) är det en mänsklig rättighet att ge uttryck för sin personlighet, oavsett om man gillar att klä sig i rosa prinsesskjolar och högklackade skor eller säckiga jeans och collegetröjor. Jag är medveten om uppfattningen att ett efterlevande av de traditionella könsrollerna upprätthåller en maktstruktur där kvinnan underkastas mannen. Högklackade skor och smink anses vara en kamouflering i syfte att behaga det motsatta könet. Men samtidigt finns det normer som män ska leva upp till för att imponera på kvinnor. En välbyggd kropp och mod är kännetecken som uppskattas. Personligen skulle jag aldrig kunna bli attraherad av en feminin man. Men då menar jag inte att killen ska se ut som Arnold Schwarzenegger. Lagom är bäst.

Däremot tror jag det är viktigt att vara medveten om att ens uppfostran formar vem man blir som vuxen. Ingen människa har en helt fri vilja, utan vi blir alla påverkade av vår omgivning – på gott och ont.

Dock tycker jag ordet feminist är något missvisande. Det låter ju som om man skulle vara extra feminin. Jag föredrar ordet jämlikhet.

onsdag 4 november 2009

Kär vän på besök


Min fantastiska kompis Emma var nyss på besök och jag var gladare än jag varit på flera dagar. När jag, Fredrik och hon åt ostpasta med blomkål kunde jag känna några stråk av lycka. På bilden saltar Emma pastan.


Lokaltidningen i Huddinge

Fan jag skulle ju läsa Mitti Huddinge, men den är bisarrt tråkig.

Emma Essinger

För någon vecka sedan var jag på Mosebacke med min syster och kollade på ett framträdande av tonsatta Astrid Lindgren-dikter. Det var helt okej. Eftersom Staffan Hellstrand skulle uppträda senare på kvällen bestämde vi oss för att stanna en stund till. Publiken representerade hela söder ungefär. Där fanns en del Hellstrand-kopior och filosofen Torbjörn Tennsjö satt visst insmugen i nåt hörn. Förbanden var helt okej. Man stampade takten lite med foten så där. Men de var knappt nånting jämfört med den här tjejen. Hennes saxofonspelande är grymt! Jag är otroligt imponerad. Hoppas vi får se mer av Emma Essinger. Jag tycker hon är väldigt snygg också. Nästan så att jag blir lite avundsjuk ; ).



tisdag 3 november 2009

Intelligent om intelligens. Eller ; )?

Jag känner mig så omotiverad till allting. Vi har precis börjat med tv i skolan och jag blir inte riktigt klok på kameran och redigeringen. Alla markörer, verktygsfält och tekniska termer flyter ihop till en enda gröt. Det hade kanske varit bättre om min IQ var höjd med ungefär tio steg. Kanske det skulle räcka för att jag skulle tycka kursen Ljud- och videoproduktion var rolig. Nej, allvarligt talat, jag brukar leka med tanken på en högre intelligens. Låt säga att man skulle prestera tio steg högre i alla former av intelligenser man har. Jag vet att det inte är så enkelt att mäta punktvis, bara sådär. Men en liten puff intelligensmässigt önskar jag att jag fick ibland.

Det skulle vara intressant också, om man kunde byta ut någon intelligens, till exempel att jag höjer mig i musikalitet med tio punkter, samtidigt som jag går ner en tia i … låt säga matematik (även om den fördelningen nog skulle bli lite för ojämn för min del). Ungefär som i rollspel (eller The Sims), där ett antal poäng fördelas, i karisma, intelligens, smidighet, osv. Det här skulle naturligtvis gå att reglera, till exempel: du läser Newtons Philosophiae Naturalis Principa Mathematica och lär dig spela Beethovens nia. Du går upp tio poäng i intelligens, men ditt stillasittande och asociala liv gör att du förlorar fem poäng vardera i karisma och smidighet.

Fast så är väl redan livet i viss mån, även om det inte är så uttalat. Men tänk om det vore det. Då skulle man kunna ha sitt eget egenskapskapital, som man till exempel kan visa för arbetsgivaren när man söker jobb. Beroende på vilken tjänst som utlyses kan det vara intressant för denne att veta var man ligger i allt från ledarskap och uthållighet till dammsugning och fönsterputsning. Siffran skulle vara en indikator på vad den sökande kan prestera i arbetslivet. Men det skulle bli jäkligt komplicerat; till exempel: Ellinor har 103 i motivation - så länge det gäller frimärkssamlande och hennes katt ligger på en 98:a i välmående.

Men det är naturligtvis en farlig tanke i längden. Troligtvis skulle andra variabler spela roll i mätningen av de olika egenskaperna. Dessutom blir värderingen av egenskaperna ett problem. Kommer de med högre poäng anses som mer värdefulla som människor? Jaja. Nu är det nog dags för mig att äta nåt.


Jag har varit ganska ledsen idag. Och samtidigt känner jag mig lat. Ingenting har jag gjort och ingenting har jag lust med. Att slita sig från datorn är svårt. Mitt rum ser ut som ett bombnedslag, men jag bara pillar mig i naveln, typ.

söndag 1 november 2009

fredag 30 oktober 2009

Öga på vift

När jag satt i mitt rum och gjorde min hemtenta trillade lite oväntat mitt ena öga ut. Likt en slajmig geléklump gled det försiktigt ner för min högra kind, tryckte ner ett J på tangentbordet, innan det gjorde en mjuklandning på golvet och tog sikte mot köket. Med baksidan av handen torkade jag bort slemmet på kinden och började enögd trippa efter min rullande glob. Varje gång jag hann ifatt ögat ökade det dock farten och framme vid kökströskeln gjorde det ett litet busigt skutt med ett knappt hörbart glädjetjut. Det lät som en liten elak tomte ungefär. Ögat rullade bestämt köksgången fram, tog med sig några smulor innan det stannade mellan diskmaskinen och bokhyllan. Jag trippade efter, kom nästan ända fram, men blev avslöjad av ett knäckande ljud i mitt knä (jag misstänker att mitt öga och knä är allierade ...). Ögat fnittrade till, gjorde ett gigantiskt hopp och landade i en båge mitt på vardagsrumsgolvet. Sedan studsade det hysteriskt mellan väggar och golv. Jag hade inte en chans att hänga med. Men helt plötsligt blev det tyst och jag hann se hur det rullande smög in bakom soffan. Jag la mig på mage och började irriterat plöja med fingrarna i dammet där bakom. Tillslut fick jag ett fast grepp om min förlorade vän. HAHA, nu har jag dig! utbrast jag medan ögat gnydde olyckligt. Min känsla var dock densamma som när man fångar en lyra på skolans brännboll. Jag tryckte in det i sin håla med en medföljande dammtuss innan jag lugnt promenerade tillbaka till mitt rum för att skriva om olika mikrofontekniker och radions särart. Jag konstaterade att det är bra att ha ögon när man gör en hemtenta.

Nej, jag skojade bara. Behöver jag säga att jag är uttråkad.

tisdag 20 oktober 2009

Min lunch


Jag har inget intressantare att skriva än att jag åt spenat- och fetaostfylld tortellini med pesto till lunch idag.

Har jag en bra kamera eller har jag en bra kamera : )


Har känt mig lite uttråkad och har därför lekt med min nya supervän, som visserligen sviker ibland. Men som i huvudsak gör ett fantastiskt jobb (ja, man ska inte tala illa om sina vänner, för då kanske de överger en ; ). I just can't complain.

söndag 18 oktober 2009

Skoltrött

Jag känner mig så sjukt omotiverad. Skolan är dötrist. Jag vill helst bara pyssla med min nya kamera nu. När jag tänker på sånt som måste göras ryser jag av obehag. Jag kan inte på nåt sätt säga att jag trivs med att plugga nu. Är så skoltrött att jag nästan dör.

Allé i Helsingfors

måndag 28 september 2009

Cocktailkorvar och radio

Äntligen befinner jag mig i en kursstart och kan slappna av lite. Kanske hinner jag med några pass på Friskis & Svettis. Har precis slängt i mig en äcklig röra bestående av vegetariska cocktailkorvar, philadelphiaost och pasta. Tur att kolsyran i hallonsodan mättar. Det är nämligen svårt att äta sig mätt på nåt man får kväljningar av, men äta bör man, annars dör man (som det så fint heter). Nu ska jag slänga mig in i dansen (eller aerobicsen) någon timme och sedan blir det radio som gäller. Ja, min nästa delkurs är radioproduktion, och eftersom jag aldrig varit någon hängiven radiolyssnare måste jag börja nu. Jag måste få lite känsla för mediet.

lördag 19 september 2009

Ett fjärran rop från kurslitteraturens värld

Just nu har jag inte något socialt liv. Från morgon till kväll har jag näsan i en bok eller blicken fastklistrad på en skärm. Jag har fått en udda humor som gör att jag skrattar till för mig själv när jag läser min norska kurslitteratur. Det är ju roligt att ”roligt” betyder ”lugnt” på norska till exempel.

Ibland är det dock skönt att ha en uppgift man måste göra – även om den är tråkig. Att känna sig nyttig är ju alltid trevligt.

Det blir inga kvalitetsinlägg här på ett tag, för sånt har jag inte tid med.

tisdag 8 september 2009

Nä ...

Varför är det så lätt att skjuta på saker och inte göra nånting av det som borde göras? Jag borde ha pluggat det första jag gjorde när jag kom hem, men icke. Jag kände mig trött och omotiverad, så vad gjorde jag istället? Lyssnade på synthpop, diskade, städade och svarade på facebooktest. Nu ska jag springa och träna, men sen, sen ska jag plugga.

Och. Jag vet att layouten här är oförlåtlig. Det är inget medvetet val. Jag ska ändra.

tisdag 11 augusti 2009

Tradera

Jag har precis upptäckt Tradera : )))))!!! Nu jädrar ska här säljas : )! Jag har värsta planerna på allt jag ska fotografera och sälja. Det kommer bli sådana rafflande budgivningar. *sjunger* Nu ska hela rasket säljas, nu ska hela rasket ut ...

måndag 10 augusti 2009

På ensliga landsvägar

Det är skymning. Ljum kvällsbris smeker huden och rufsar i håret, bomullstät dimma likt ett täcke över åkrar och ängar. Vägen kantas av hembygdgårdar med vita knutar. I stugorna lyser det hemtrevligt.
Min syster Hanna och jag cyklar från sommarstugan. Det är härligt att susa fram på landsvägen utan en bil i sikte. Hanna tar täten. Van cyklist som hon är. Vi svänger in på en smal grusväg. Det blir allt glesare mellan husen och efter ett tag infinner sig känslan av att vara i en ödemark. Jag är helt upprymd av frihet och adrenalinet pumpar i blodet. Men plötsligt händer något. Ett par skarpa gevärsskott slår hål på tystnaden.
– Är det nån som skjuter i skogen? frågar jag Hanna skärrat.
– Ja, det låter så. Men det får de inte göra nu, svarar hon. Det är inte jaktsäsong.
Jag cyklar fortare trots mjölksyran i benen. Hjulen slirar i gruset när jag trampar upp för backarna. Kan en kula tränga igenom en cykelhjälm? Ja, det kan den nog. Kommer jag att bli skjuten i kinden som den där killen i Knutby som blev förlamad i halva ansiktet? Eller kommer kulan att borra sig in i min lever och jag förblöda, medan Hanna cyklar efter hjälp? Med andan i halsen far jag över stock och sten till vi är ute på landsvägen. Äntligen. Jag känner mig lättad. Tills jag hör ett morrande och snart har en flåsande följeslagare i hasorna. Inte helt okej. Jag växlar till sjuan och trampar mig bort från den skällande schäfern.

Det börjar bli mörkt. Hanna föreslår att vi ska ta en väg jag aldrig tidigare cyklat, ”för det lyser så mysigt i stugorna där”. Till en början är det bara skog. Inte ett spår av civilisation, förutom en nedlagd fabrik, några kalhyggen och ett jakttorn. Någon stuga syns inte till.
– Jag tror att jag kanske har valt fel väg, säger Hanna. Men vi är åtminstone på väg åt rätt håll.
Efter ett tag passerar vi en spegelblank sjö, det hörs hundskall igen. Eller är det en skällande grävling? Tillslut dyker dock de efterlängtade husen upp. De är omgivna av prunkande rabatter upplysta av trädgårdslampor. Att det är tänt i fönstren känns tryggt, eftersom det vittnar om mänsklig närvaro. På en altan hänger en kräftmåne i papp och ler med sin stora röda mun. När vi kommer upp på motorvägen är det redan kolsvart.
– Du får cykla först, för du syns minst, säger Hanna och syftar på de bilar som kör bakom oss och kanske inte uppfattar min mörklila träningsoverall.
– Men jag cyklar så sakta, kontrar jag. I så fall måste vi cykla i min takt.
– Nej, nu måste vi cykla fort. Det är mörkt och bilarna kör i 110 här. Dessutom har vi inget lyse på cyklarna, förmanar min storasyster.
Dock verkar det inte finnas en enda bil på vägen och inga människor så långt ögat når heller. Efter ett tag hör vi dock det välbekanta ljudet från en motor. Föraren kör förbi, stannar in vid vägrenen 200 meter framför oss och stänger av lyset. Det känns inte alls bra. Jag hoppar av cykeln och väntar på Hanna som ligger en bit efter, eftersom hon skulle försöka få igång lyset på sin cykel.
– Varför stannar han? frågar jag oroligt.
– Vet inte. Kom nu.
Vi susar förbi. Bilen blinkar en gång när vi passerar. Någon förare syns inte till.
– Satt det nån i bilen? undrar Hanna.
– Jag vet inte. Han kanske kurade i diket. Tur att vi är två, svarar jag.

Men när vi lämnar bilen bakom oss är farorna över. Vägen smalnar av. Gatlyktor och hus börjar dyka upp. Snart styr vi in i välbekanta kvarter. Äntligen kan vi andas ut. Mamma kastar lättade blickar på oss när vi styr in cyklarna på bakgården. Puh, skönt att vara hemma.

måndag 27 juli 2009

Inte en lugn stund på Gröna Lund


I lördags var jag och min kompis Annette på Gröna Lund. Vädret var precis lagom, varken strålande solsken eller mulet. På morgonen var jag naturligtvis inställd på att åka alla attraktioner, inklusive Extreme, som enligt ett test på Facebook är den attraktion som passar mig bäst (så det litar jag naturligtvis blint på). Av nån anledning kände jag mig inte tipptopp när jag kom dit. Annette berättade en historia om en 18-årig tjej som hade åkt en fritt-fall-liknande attraktion i Texas och högst upp i tornet fastnat med benet i nån säkerhetsmojäng. När de fallit mot marken var benet kvar i toppen. Med denna inre bild på näthinnan drog jag mitt Gröna-lundkort i spärrarna till nöjesfältet. Jag såg mig själv storgråtande med en köttig benstump, hoppa fram på kryckor bredvid sjukstugan i väntan på ambulans. Efter ett tag var jag helt övertygad; ja, det är så det blir! Men nåja, egentligen skulle jag väl få ligga på en bår och så skulle jag kanske ha svimmat av smärtan, om det verkligen hände.

Den första berg-och-dalbanan Annette och jag åkte var Vilda Musen, en helt klart underskattad attraktion. "Den här är ju för småbarn", sa Annette när jag ställde mig i kön och jag var inte sen att hålla med. Men den var riktigt läskig och gjorde verkligen skäl för sitt namn (ja, jag vet inte varför man får snuskiga associationer). Man hade hjärtat i halsgropen vid varje sväng. Att den knakade olycksbådande gjorde inte saken bättre. Efter Vilda Musen kom jag in i mitt rätta element. Men absolut läskigast är definitivt Fritt Fall eller Free Fall Tilt, som den numera heter. I kön tänkte jag ”jaså, så det är så här det ska sluta, livet”, men Annette verkade kolugn och började bläddra i en Dagens Nyheter. Jag noterade att sittplatserna runt tornet var utformade på olika sätt. En del personer satt knappt på några sittplatser alls och dessutom lutades de framåt, så att man kunde se rakt ner när man satt 80 meter upp i luften. Och ja, det var en hissnande känsla att falla. Men man var ju snabbt nere på marken igen, som tur var.
Sedan var vi inne i Lustiga Huset och Spökhuset. Annette höll ett krampaktigt tag i min arm medan vi vandrade över en glasinfattad likkista som var nedsänkt i golvet. När jag var nio år blev jag så rädd i spökhuset att jag började stortjuta och ett spöke fick leda ut mig. Nu kände jag mig mest road. Svårt att bli skrämd när man har en liten blond knatte med Gröna Lund-band på handleden framför sig. Och då syftar jag inte på Annette ; ). Det enda som fick mig att hoppa till lite var när en vålnad oväntat hoppade fram från en tillsynes osynlig dörr.

lördag 4 juli 2009

Ingenting särskilt

Jag sitter och äter frukost. Det blev tyvärr klumpar i mjölken när jag hällde den i kaffet. Jag försökte lösa problemet genom att filtrera mjölken och kaffet ner till en annan mugg. Det lyckades inte. Jag ska sätta tänderna i en grapefrukt istället. Nu kokar mitt ägg för fullt. Snart ska jag ringa min kompis Emma, så ska vi kanske bada. Men det är inte lika fint väder som igår.

Jag har tyvärr drabbats av en allergi. Det kliar nåt förskräckligt i näsan, ögonen och halsen. Hoppas mina allergitabletter hjälper. Igår blev jag tyvärr så sömnig av dem. Nej, tack för mig. Hej hej.

fredag 3 juli 2009

Ett mystiskt samtal

Jag äter en sen middag med min pojkvän och mina föräldrar på verandan till vår sommarstuga när jag hör en gäll melodi skära genom den ljumma natten. Jag springer genast in i stugan för att svara i mobilen, men jag hinner inte fram förrän personen i andra änden lagt på. Ett främmande nummer dyker upp på displayen och driven av nyfikenhet ringer jag genast tillbaka. Några mystiska ekande signaler går fram, men ingen svarar. Jag slänger ett öga på numret igen, ett långt nummer. Jag drar slutsatsen att det går till utlandet. Tur att ingen svarade. Då hade det blivit dyrt.

När jag sätter mig till bords för att hugga in på några grillade champinjoner kan jag inte sluta att tänka på vem det är som försökt nå mig. Efter bara några minuter hör jag telefonen spela sin välbekanta melodi igen. Den här gången hinner jag fram i tid.
– Hello.
I bakgrunden hörs trafikbrus och ett svagt mummel. Det låter lite som om jag fått in en radiokanal med dålig mottagning.
- Who is it? fortsätter jag.
Jag hör bara bruset innan en vemodig stämma slår genom etern.
- It’s me.
Det blir tyst någon sekund igen innan personen upprepar sina ord.
- It’s me, Benjamin.
Benjamin? tänker jag. Kan det vara nån jag mött under min språkresa till Brighton? Eller låter namnet bara märkligt bekant för att jag såg filmen Benjamin Buttons hemlighet häromdagen?
– I’m calling from US, fortsätter Benjamin, som undrar var han kommit.
– You’ve come to Sweden. Who are you looking for? frågar jag misstänksamt.
– Sweden? Who are you? kontrar han.
– Sara.
– Sara? It’s Benjamin
– Yes? Do I know you?
Tystnad igen. Vinden från sommarnatten sveper längs stugknuten och jag hör hur en syrsa spelar på avstånd innan jag tar till orda.
– Anyway, I don’t think it’s me you’re looking for. Call someone else.
– Ok, Sara. Take care, hör jag den avlägsna personen säga med en aning besviken röst. Och sedan "klick".

Undrar vem av alla människor som av en ren slump råkat ringa mig? Det är underligt vilka spratt livet spelar en ibland.

tisdag 30 juni 2009

tisdag 16 juni 2009

Antichrist


Jag och min kompis Emma har precis sett Lars von Triers senaste mästerverk Antichrist, en obehaglig och äcklig, men bra film. Den handlar om hur ett par hanterar sorgen efter sin sons bortgång. Efter att han har sett föräldrarna ha sex klättrar han ut genom fönstret, faller till marken och dör.

Jag tänker inte ge min in på några djuplodande tolkningar av handlingen, men jag kan ju nämna att filmen känns i maggropen, om man säger så.


Bakom oss i publiken satt förresten skådespelaren Anki Larsson som spelade Emily i dramaserien Saltön, som gick på tv för ett tag sedan.


Imorrn börjar sommarjobbet. Det känns lite pirrigt, men det ska nog gå bra.


Som vissa kanske märkt har mitt skrivande stannat av en del på senare tid. Det är för att jag känner mig helt tom i skallen. Jag har ingenting att skriva om. Om det inte regnade så mycket kanske det hade varit annorlunda. Jag vet inte.

söndag 7 juni 2009

Kryssning

På nationaldagen åkte jag på kryssning till Åbo med mina kompisar Anna-Lena och Susanna.




















Jag och Anna-Lena på däck.

























En läcker drink.

torsdag 4 juni 2009

Emma och Alexanders dejt

Här kommer en film jag gjort tillsammans med mina kära klasskamrater Marcus Lindqvist, Jimi Pilheden och Tim Jacques. Enjoy!

onsdag 3 juni 2009

Utvald

Igår ringde de mig från castingbolaget igen. Jag tillhör tydligen favoriterna. Så idag var jag tillbaka i företagets lokaler för en ytterligare provfilmning, men denna gång med regissören på plats.


När jag vaknade på morgonen slog mig dock en oroväckande tanke. Många av er kommer säkert tycka att det är löjligt. Jag kom på att jag nog inte vill göra reklam för kött. Matföretaget reklamen gäller har ett stort köttutbud, men även vegetariska alternativ. Visserligen är jag själv inte vegetarian, men det är mest på grund av brist på disciplin. Jag frågade mig själv; vill du verkligen stödja köttindustrin? Vill du verkligen låta dig köpas för 7000 spänn och uppmuntra människor att köpa kötträtter? Är köttet företaget använder till sina färdigrätter ens svenskt?

Det sista jag vill vara är en människa som låter sig köpas bara priset är tillräckligt högt.


När jag kom till castingbolaget satt en till kallad i väntrummet, en mörkhårig flicka med ceriset diadem. Bilder på kokande grisar och strypta hönor snurrade i mitt huvud så när jag mötte castingtjejen var frågan given.

- Vad är det för produkter som ska marknadsföras egentligen? Är det kött? hasplade jag ur mig.

Det kunde hon inte svara på. Men flickan med diademet log mot mig.

- Jag är vegetarian, ljög jag för henne. Jag vet inte om jag vill marknadsföra kött, nu när jag tänker efter.

Flickans leende blev bredare.

- Då tänker du precis som jag. Min pojkvän skojade om att det kanske var köttbullar jag skulle göra reklam för, och det vill jag ju inte.

Det var skönt att höra att jag inte var ensam med mina tankar.


Diademet fick gå in först. Efter bara tio minuter pilade hon ut ur rummet som en liten skottspole. Att döma av den sammanbitna minen hade det inte gått nåt vidare. Av nån anledning var jag rätt säker. Om jag inte får rollen är det inte i hela världen, även om det hade varit kul. Mitt liv är fullt av möjligheter.


Jag kände mig ändå tvungen att fråga regissören desamma som castingtjejen, även om jag är fullt medveten om att reklammakare inte gillar när man är tveksam eller ställer krav. Jag hade tänkt mig en medelålders monsterregissör à la Roy Andersson som röd i ansiktet slog näven i bordet och gormade att han personligen skulle se till att jag höll mig borta från reklambranschen och att jag hade upptagit ”very important persons'” tid i onödan.

- Det här borde du ha tänkt på mycket tidigare. Du visste ju vilka vi var! skulle han vråla.

Men istället mötte mig en ung trevlig kille i rutig basker som talade om att jag bara skulle göra reklam för företaget rent allmänt och inte för nån specifik köttprodukt.

- Du ska inte slafsa i dig värsta korven.

- Ja, då går det bra, om det är rent allmänt, upprepade jag foglig som en nickedocka.

Det kändes som om vi var överens. Får jag inte rollen på grund av det här, så what ever. Jag är ändå glad att jag vågade säga som det är. Det hade känts värre att ställa upp på nåt som jag inte kan stå för i längden.

Bok-SM

Detta är finalisterna i Piratförlagets tävling Bok-SM. Jag besökte finalfesten igår och intervjuade vinnaren Sara Lövestam (mitten) för Tidningen Kulturen. Det var jag och Aftonbladet där. Kanske inte så konstigt eftersom de var med och arrangerade tävlingen. Annars tomt på journalister. Kameran jag lånade av en klasskompis är otroligt bra. Bilderna blir fantastiska.

Herren näst till vänster (Kjell Åke Hansson) kom tvåa och har skrivit en riktigt läsvärd roman om en man som vill förgifta sin fru. En komisk och underfundig sak. Den enda bok jag läst av de fem finalisternas. Du finner den här.

söndag 31 maj 2009

Gråzon

Vad pissigt allt är. Mina åtaganden sitter som inre strypgrepp i mig. Bort, bort, bort … Jag vill vara fri, fri, fri … Jag känner mig inte tillräckligt självsäker eller upplyst för intervjuerna jag ska göra. Det känns inte bra. Jag tycker inte om att sitta ensam heller. Ingen här att diskutera med. Jag känner mig inte tillräckligt stimulerad. Eller med andra ord, jag har tråkigt. Och tangentbordets O är segare än knäck att trycka ner. Det irriterar mig.
Jag ser fram emot att redigera imorrn i alla fall. Hoppas det blir kul.

Mycket att göra

Jag har alltid något på G. Och nästan alltid är det nåt jag inte vill göra. Min enda vilja just nu är att sluta skolan och sätta igång med mitt sommarjobb. För det är ganska skralt i kassan och dessutom tycker jag jobbet är roligt och berikande. Nåväl. Imorrn är den där finalfesten för Kapitel 1 som jag tidigare berättade att jag skulle gå på, men det visade sig att jag hade tagit fel på datum. Jag har inte intervjuat någon av finalisterna, som jag hade lovat mig själv att göra, eftersom jag haft en sådan beslutsångest över vem jag ska välja. Imorrn koras en vinnare och då får jag väl satsa på denne, hoppas att hon/han har tid att viga nån timme eller 45 min till mig den kommande veckan. Och om vinnaren inte har det, får jag väl satsa på en intervju med tvåan. Hetsläser just nu bokmanusen. Jag har ju inte haft tid att läsa dem tidigare. Så fort detta och redigeringen av skoldokumentären är klar, ska jag satsa all min energi på jobbet.

torsdag 28 maj 2009

Provfilmning

Jag provfilmade för en reklamfilm idag. Rollen är en lite blyg kontorstjej som flörtar med den nya killen på jobbet, så under tagningen skulle jag kopiera papper och låtsas att han kom förbi. Sedan skulle jag fira av ett flörtigt leende som sa ”du kan ta kopiatorn nu, älskling”. Ungefär så.

I början av filmningen var jag rätt nervös så leendet blev lite åt det ryckiga robothållet. ”Du kan ta det lite lugnare” sa tjejen bakom kameran då. Sedan sa hon i och för sig ”jättebra!” till mycket av det jag gjorde. Men de kanske säger så till alla; för att öka den sökandes självförtroende och därmed locka fram det bästa.

Nu ska jag läsa lite, dricka kaffe och äta wienerbröd.

måndag 25 maj 2009

Trött och less som tusan

Jag är så trött så att jag inte ens orkar gå till sängen. Bah. Vad göra? Nu har jag suttit med meningslös aktivitet allt för länge. Ett test på Facebook om vem i Sagan om ringen jag är resulterade i Gollum:

"You are Gollum, the ill-favored murderer who had the ultimate weapon in possession so long that it distorted your personality and appearance. There may still be good in you, but it is almost beyond your ability to choose it. It doesn't help that you wrestle with multiple-personality disorder...."

Jaså, it doesn't help. Ja, då får jag väl lov att sluta då ; ). Trött. Gonatt.

fredag 22 maj 2009

Tralala ...

Idag var det andra dagen på mitt nya jobb. Jag trivs verkligen jättebra. Härliga arbetskamrater och stimulerande arbetsuppgifter. Killen som sitter bredvid mig är verkligen helfestlig. Han har pluggat jättemycket teologi och idéhistoria, påminner lite om Fredrik Lindström och driver en skräckfilmssida som heter Rysarnytt. På indexsidan ska han ha en bild på Freud och en pratbubbla med texten "klicka inte på annonserna" och om man drar pilen över bilden ska en basröst väsa fram repliken. Därefter ska jag skratta elakt. Vi spelade in det hela på jobbet idag.
Varför ska det stå att man INTE ska klicka på annonserna? undrar ni. Jo, därför att om man säger till människor att de inte ska göra något så är det precis vad de gör. Och gissa vems idé det var ; )? Fast skrattet kom han på. Jag har ett lite speciellt skratt.

Jag åt en dyr lunch på Nordiska museet också, bestående av inlagd strömming och potatis. Det var sådär gott, särskilt med tanke på att den kostade ... håll i er nu ... hela 80 kronor! Men alla andra åt ju där. Då vill ju inte jag vara tråkig och äta av den fadda kartongsmakande fiskgryta jag tagit med som lunch.
Känns så finfint att ha ett jobb med bra lön. Kanske man kan göra lite roliga saker; åka till ett spännande land eller köpa vackra klänningar och kanske hattar ; ).

tisdag 19 maj 2009

Ett äckligt inlägg

Det har blivit rätt mycket äckliga saker i min blogg på sistone - kroppsliga åkommor och vidriga upptäckter. Ja, vissa skriver om kändisar, några om politik och andra om sina psykiska problem. Varför inte satsa på en blogg om äckel? Det gäller ju att nischa sig här i livet och nån måste ju skriva om det också. Av okänd anledning känner jag att den personen är jag. Så nu kommer ännu ett vidrigt utdrag ur min läbbiga, men ibland händelserika tillvaro.

Igår var jag på mitt sommarjobb för första gången. Jag började nio så det blev till att gå upp ganska tidigt. Något som jag starkt ogillar och inte är van vid.
När jag vaknade var jag därför yr och sömndrucken. Ögonen klistrade ihop sig medan jag masade mig fram till spisen för att koka kaffe, en nödvändighet för att undvika fullständig kollaps. Min plan var att stiga upp en timme innan tunnelbanetåget går för att ladda med en rejäl frukost bestående av ostsmörgås, fil med jordgubbssylt och kanel samt naturligtvis en stor kopp kaffe.
Så långt verkar allt någorlunda normalt. Lite trötthet återhämtar man sig ju ifrån, tänker ni. Visst, allt gick enligt planerna ända tills det var tio minuter kvar till tunnelbanan skulle gå. Då kunde jag inte hitta min plånbok. Åh nej, tänkte jag. Man kan ju inte vara sen första dan, då kanske jag inte får vara kvar sen. Trots att jag vände upp och ner på hela mitt rum hittade jag den inte. Att plånboken var på villovägar och mitt kontokort var tömt slog mig naturligtvis. Fredrik, som jag är inneboende hos, hjälpte mig att leta. Tillslut var det bara fyra minuter kvar. Jag lånade 120 kronor av Fredrik och började rusa ner för trappuppgången. Men när jag sprang förbi vår balkong såg jag att Fredrik viftade med nåt rött. Min plånbok! Lyckan var gjord! Han kastade den till mig från högsta våningen och jag började min språngmarsch till tunnelbanan. Över stock och sten rusade jag för att hinna med. Slutet på en gammal barnvisa började envist hamra i mitt huvud: "Åh håjaja, nu går det ju så bra, för Andersson å Pettersson å Lundström å ja'!".
När jag väl var framme, en halv minut innan tågets avgång, kändes det som en ishacka hade kluvit mina lungor mitt itu. Det rosslade och pep i bröstet när jag andades. De gånger det tidigare har känts så har jag alltid anat att jag har astma, fast ingen har upptäckt det ännu.
Ja, att man springer till tunnelbanan är inget ovanligt, det gör alla i Stockholm ibland. Men att man får upp hela frukosten i sin mun under rusningstrafik är däremot det (såvitt jag vet i alla fall). Med blicken upp i taket och kinder som en skrämd blåsfisk tryckte jag pannan mot tunnelbanefönstret för att ingen skulle se vad som hänt. Människors äcklade blickar brände i nacken, medan jag försökte att inte tänka på det sura kräket som upptog varenda liten hålighet av min mun. En stril av spya letade sig ner för mungipan och kittlade mig på hakan. Jag motstod impulsen av att klia och fortsatte att med uppspärrade ögon trycka mitt ångestdunkande huvud mot det kalla tunnelbanefönstret. Vid nästa station knuffade jag mig ut i friheten och kräktes på motsatt spår. Sedan rusade jag tillbaka in i vagnen och började till mina medpassagerares förskräckelse spotta frenetiskt i mitt anteckningsblock. En hjälpsam kvinna erbjöd mig ett helt paket pappersnäsdukar, som jag tacksamt tog emot. Spottande och fräsande, med dunkande hjärta och blossande kinder satte jag mig ner igen, fortfarande illamående. Djupa andetag, sa jag till mig själv. Djupa andetag. Vid Slussen sprang jag av igen och dök ner i en papperskorg. En stilig kostymklädd herre med portfolio slängde mig ett getöga, skakade på huvudet och förflyttade sig ett steg i sidled från papperskorgen medan jag dränkte en slängd Metro med mitt innanmäte.

Som tur är mådde jag bättre sedan. Framme vid Karlaplan köpte jag några tuggummin och en banan. Så allt ordnade sig tillslut.

tisdag 5 maj 2009

Aptitförlust

Nu sitter jag här och skriver i ett word-dokument. Internet fungerar inte. Jag känner mig trött, som jag i princip gör alla vardagar. Det kliar i ögonen och ömmar bakom globerna. Idag har jag verkligen inte haft nån aptit. På lunchen köpte jag en ost- och skinkfralla trots att jag tagit med en lunchlåda innehållandes grönsaker och nudlar. Men så fort jag tänkte på den greps jag av vämjelse över kokosmjölken alla ingredienser simmade i. Som en gulvit spya dök den upp i mitt medvetande.
När jag slutade skolan vid 16 var jag hungrig, men konstigt nog helt utan aptit på mat. Jag ville ha glass eller choklad. Så jag köpte en bautastor Fazers chokladkaka på Ica.
Väl hemma tänkte jag att jag ändå skulle peta i mig lite av lunchen. Om man inte äter ordentligt mår man dåligt senare, löd mitt resonemang. Jag öppnade den svarta plastiga lunchlådan och fiskade upp en sladdrig likmaskliknande nudel med min gaffel. Urk. Jag försökte dra in doften av den lilla anrättningen, för att stimulera aptiten. Men icke. Inte heller fräsandet i stekpannan gav upphov till något sug. Jag tuggade motvilligt i mig lite av skiten. Chokladkakan däremot slukade jag i ett litet nafs. Vad ska jag göra med resten av nudlarna? Jag ger dem till Fredrik, min kompis som jag är inneboende hos.

Råd till 21-årig Sara

Nu är det dags för återanvändning av text igen. Denna gång publicerar jag egenhändigt skrivna livsråd av mitt forna jag.

Dagbok 041023

Vad jag bör lära:

Positivt tänkande
Fundera inte över vilka egenskaper du saknar. Du behöver inte ha en klar bild av vem du är. Mät inte dig själv efter godtyckliga företeelser. En människas åsikt är, i de flesta fall, inte viktigare än majoritetens. Tro på de komplimanger andra ger dig. Avfärda dem inte. Upprepa dessa för dig själv. Skriv gärna ner dem och läs listan så ofta du har tid.
Det viktigaste är att kunna göra det man vill, vara fri och ha tillgång till möjligheten att förverkliga sig själv och sina drömmar. Verkligheten erbjuder dig möjligheten att pröva dig fram. Att aldrig våga vinner man ingenting på, därför är det större att försöka och misslyckas än att aldrig ens ”prova sin vingar”.
När negativa tankar tränger sig på, försök att göra något konstruktivt av dem. För dig handlar det, i de flesta fall, inte om att förbättra de egenskaper du är missnöjd med, utan det handlar om att inte tänka på dem. Du kan inte acceptera dem, eftersom du inte vet om det negativa stämmer. Dessutom finns det många dimensioner i en förmåga. Inom varje område kan man behärska olika saker och allting går att förbättra. Övning ger resultat.
Materiella problem skiljer sig dock. Dessa bör åtgärdas efter bästa förmåga. Skriv listor över vad som bör göras. Lös ett materiellt problem om dagen, inte alla på en gång.

Agera
Säg vad du tänker och gör det du säger till dig själv att du borde göra.

Vad jag bör göra:

Skaffa bankomatkort
Öva på att sjunga/tala med magen
Städa
Lämna tillbaks låneböckerna
Laga mat
Skaffa nytt jobb
Ställa mig i studentlägenhetskö
Skriva klart intervjuerna
Skaffa bättre matvanor

Intressen:
Spela dataspel
Vara med vänner
Agera (syssla med skådespeleri/teater/film)
Läsa
Lösa korsord
Shoppa kläder och prylar
Fika
Röra på mig (träna)
Titta på film
Rita
Skriva noveller, dikter och manus

1. Laga middag
2. Ta på dig och skaffa pengar
3. Städa 30 min
4. Vid 18.00 ring Emma
5. Öva på att sjunga/tala med magen 20 min