Ibland gäller det att akta sig

Ajaj ...

Blodet färgar bokstäverna röda

Idag döptes min systerdotter T. Jag var där tidigare för att hjälpa till med förberedelserna. Skar upp en banankaka och dukade fram ostar till soppan vi skulle äta innan kyrkkaffet. När gästerna kom delade jag ut på program och placerade mig på främsta raden mellan mamma och syster H. Min andra systerdotter H sprang omkring uppe på podiet och var på strålande humör. Prästen som höll i gudstjänsten var en käck äldre dam med kortklippt hår, rödskärmade glasögon och högklackat under prästsärken. Hon hade en lättsam ton, predikade på en höft och gjorde mig på gott humör. T var lugn som en filbunke i hennes famn. Vi läste Fader vår och T fick några vattendroppar på huvudet.

Innan vi tågade ut ur kyrkan sjöng vi en avslutande psalm. Det var då jag plötsligt märke det, hur stora röda fläckar bredde ut sig i psalmboken. Det föranleddes med ett bubblande och sedan var det som om någon vridit på en kran. Blodet forsade. Jag böjde huvudet bakåt och knep med tummen och pekfingret om nästippen, men fingrarna halkade och tunga mörkröda droppar letade sig envist ner till psalmbokens vita ark. Det matchar i alla fall omslaget hann jag tänka innan något bomullsaktigt trycktes upp under näsan. Mamma hade fiskat upp en binda ur handväskan och använde den som en kompress.

När alla tågade ut ur kyrkan satt jag kvar. Ville helst inte skrämma slag på omgivningen med den skräckinjagande syn jag utgjorde. Min klänning och tröja var blodfläckig. Pojken med psalmböckerna såg chockad ut när jag lämnade tillbaka boken med en binda upptryckt under näsan. Själv tänkte jag på vilken överraskning som väntar den som nästa gång slår upp Tryggare kan ingen vara.

Böckerna i mitt liv

Hej!

Som ni kanske vet har jag inte varit aktiv här på ett tag. När jag nu återkommer är det för att skriva om böcker. Jag älskar att läsa och fick nyligen syn på en intervju med historikern och genusvetaren Yvonne Hirdman på bloggen Bokhora. Hon listade sina senaste stora läsupplevelser och inköp av böcker. Nu följer jag exemplet i artikeln och gör likadant.

Senaste stora läsupplevelsen?

Tisdagarna med Morrie
Det är en stark berättelse om vänskap där den stressade sportjournalisten Mitch beskriver de sista mötena med sin gamla universitetslärare, Morrie, som är döende i en muskelsjukdom. Det är inte vilken lärare som helst, utan en mycket vis man som dragit många lärdomar av livet. Lärdomar som hjälper Mitch att komma tillrätta med sitt sitt liv.
Jag läste den vid hotellpoolen under min semester i Barcelona.

Senaste boken som gjorde dig besviken?

Andrée och mannen med de kärleksfulla stenögonen
Det var rätt länge sedan jag blev besviken på en bok. Men Andrée och mannen med de kärleksfulla stenögonen kändes som ett överpretentiöst sömnpiller med inslag av ofrivillig humor (när pretentionerna slog i taket), trots rosandet från kritikerna. Boken är sammanblandning av författarens egen barndom och arbetet med filmaren och regissören Rainer Werner Fassbinder. Jag recenserade den för Tidningen Kulturen, men där är jag alldeles för snäll.

Senaste bok …

… du läste ut: Svinalängorna av Susanna Alakoski
… du köpte: Social omsorg 2006 av Erland Wiberg (en fackbok jag köpte enbart för att läsa ett kapitel till ett skolarbete. Jag ska nog sälja den eller nåt.)
… du gav bort: Det var så länge sedan. Jag kommer verkligen inte alls ihåg.

Det kungliga bröllopet

Nu har jag tittat på det kungliga bröllopet och det var sagolikt! Helt klart det som gjort mig lyckligast i dag.

Allt annat har förövrigt varit skit rakt av. Jag sa Det rakt ut till arbetsgivaren: "Jag vill inte jobba hos er längre!".
Som tur är har jag en backup, ett annat, mycket bättre arbete.

Men nu är jag bortförd på små fluffiga romantiska moln. Glöm mitt förra inlägg! Jag är monarkist forever ... and ever ...

I dagarna hålls festivalen LOVE2010 som är en hyllning till det kungliga brudparet. Jag är ingen royalist eller så, men det är roligt när det händer nåt i stan. Om jag ska vara helt ärlig bryr jag mig inte huruvida Sverige är monarki eller republik. Det gör till eller från i mitt liv i vilket fall. Jag har dock hört att fyrtio procent av svenskarna vill avskaffa monarkin. ”För Sverige, ur tiden”, som de så skämtsamt ändrat kungens valspråk. Trots det bristande intresset hos folket sätter Swebuss in extra bussar till den stundande dagen och i Daniels hemkommun, Ockelbo, bjuds det på champagne. Samtidigt vill ingen tidning vara sist med att beskriva den kungliga bröllopsvagnen.

Det intressanta är att Swebuss förväntade överflöd av bokningar uteblivit. Mycket tyder på att de förbehållna bussplatserna kommer att stå gapande tomma. Och enligt en minienkät i SvD där några av Ockelbos invånare tillfrågades huruvida de skulle gå på champagnebjudning svarade ingen att den var intresserad. ”Jag känner inte dem”, uppgav en äldre man som anledning.

En annan intressant grej är att när Daniel gifter sig med Victoria får han inget efternamn, eftersom kungligheter inte har efternamn. Han blir istället Hans Kungliga Höghet Prins Daniel, hertig av Västergötland.

Jaja, det var en sidopassage.

Som tidigare nämnt hade jag tänkt se Markus Krunegård uppträda, men han hade tydligen blivit sjuk så konserten blev inställd. Jag, Susanna och hennes pojkvän Pelle bestämde oss istället för att se Paloma Faith ...


... och det var en riktig vinstlott. Bättre än Krungegård, om jag får säga det själv (och det får jag ju). Men innan dess åt vi Ockelbowraps och Prinsessbakelser på en uteservering som Ikea satt upp. Mycket prisvärt. 20 kronor för en wraps och 5 kronor för en bakelse (så jag åt flera stycken : ).



Efter Paloma såg vi cirkusgruppen Strange Fruit som balanserade på långa stolpar mitt uppe i luften. De såg ut som figurer från Alice i underlandet.

Facebook i South Park

Fotbolls-vm

Nu sjunger det slovenska fotbollslaget sin nationalsång jättefalskt. Sedan ljuder det öronbedövande fotbollslarmet likt en bisvärm. Min kompis Fredrik säger att Sloveniens coach heter Weiss. Det rimmar på bajs.

Jag skulle hellre vilja att de sände timslånga dokumentärer om det kungliga bröllopet än det här.

Fotbollsintresse är verkligen ett mysterium.

Lata dagar i Rågsved

Nuförtiden är jag nästan helt sysslolös. Jag bara läser (Bokhandlaren i Kabul och SvD), spelar minigolf eller Puyo pop (som Tetris) hela dagarna. Igår gick jag en liten promenad i närområdet; fotograferade den jättesöta grannkatten bland annat.

Idag ska jag och min kompis Susanna gå på en krunegårdkonsert. Det ska bli kul. Jag är ett halvfan av Markus Krunegård. Vissa låtar tänder det till om, men ibland, ve och fasa, slår den eventuella inspirationskällan Lars Winnerbäck igenom.

Back to the eighties!

Det sägs att flest mord begås i tvättstugor - nu förstår jag varför

En kompis sa till mig en gång att jag verkar så organiserad och logisk. Inget kunde stämma sämre. Mitt liv är som att gå genom ett hagelregn av plikter och, som de flesta av oss vet, kommer hagel huller om buller och i alla möjliga former. Hagel som piskar mot asfalten går inte att sortera i en viss ordning. Utan det får man ta som det kommer.

Som det är nu har jag hundratals kronor i böter på mina låneböcker och ett tiotal missade tvättider. Igår kom jag i min desperation på att jag bara MÅSTE tvätta. Jag hade, och har fortfarande, verkligen inte minsta lilla trasa att ta på mig. Visst, jag kan ju alltid gå runt i min limegröna storblommiga sidenklänning, men det känns föga lockande. Även om alla tvättider för lördagen var uppbokade valde jag att chansa. Ungefär fyrtio procent av de bokade tiderna nyttjas inte (så resonerar en van ”chansare” ; ). Men tyvärr var fallet inte så denna gång. Jag fick ta till nödlösningen; skrubba badkaret, kasta ner alla kläder där samt göra en tvättlina genom att vira presenttråd från höger till vänster balkongräcke.

Fyrtio minuter innan den sista tvättiden för dagen var slut smög jag ändå ner till tvättrummen, kanske att någon tvättat färdigt. I dörren till huset, vars källare tvättrummen är belägna i, mötte jag en gråsnaggad medelålders herre, iklädd 80-talst-shirt med urblekt röd ferrari på och ett par rödgrönrutiga … boxershorts?
- Vart ska du? frågade han mig.
- Nej, jag tänkte bara kila ner och kolla om det finns en tvättmaskin ledig, svarade jag och log tillmötesgående.
- Jag med, muttrade han kort.
När vi kom till tvättrummen hade vi ”tur” - ett rum var ledigt. Utan att tveka stegade han fram till en av de två lediga tvättmaskinerna och började skyffla in sin tvätt. Jag frågade lite försiktigt om jag kanske kunde få ta den ena, eftersom vi ändå kom ner samtidigt.
- Nej, jag har jättemycket tvätt nu faktiskt, svarade han.
- Jag med, intygade jag med bestämd röst. Jag har knappt ett enda plagg att ta på mig.
- Samma här.
- Men vi kom ju samtidigt, försökte jag.
Gubben var tyst en stund innan han sa att detta skulle jag ha tänkt på innan, jag skulle ha tänkt på att boka. Med andra ord; han anklagar mig för något han själv inte klarar av att leva upp till. Förhållandena var alltså så att vi satt i precis samma båt. Han hade inte heller tänkt på att boka och vi sprang båda ner samtidigt för att kolla om nån tvättmaskin var ledig.
- Jag tycker du är jävligt taskig! För mig är det självklart att man tänker på sina medmänniskor, men så resonerar uppenbarligen inte du! utbrast jag.
Han svarade inte, tittade inte ens upp.
Jag fortsatte:
- Men det brukar ju vara så med skitstövlar, att vad man än säger till dem så är det inget som biter.
Han stannade upp ,mitt i en skyffling, men bemödade sig inte heller nu att lyfta på huvudet. Jag log ändå för mig själv, nöjd med mitt drag.

Om jag var Carrie i Stephen King skulle jag lätt ha förbannat honom på något sätt. Ett alternativ kunde ju vara att hälla lite blå färg eller krossat glas i facket för tvättmedel. Jag skulle vilja se hans min när han tar upp sina allra dyraste finbyxor, söndertrasade och blåtonade. Men men … jag är ju en sådan osjälvisk ängel, så jag skulle naturligtvis aldrig göra någonting sådant. Fast när jag leker med tanken skrattar jag högt för mig själv.

Men jag bör nog akta mig för att skälla ut medelålders gubbar i källarutrymmen. Faktum kvarstår ju att de är fysiskt starkare än mig. Jag vet ju inte vem jag har att göra med. Tänk om han skulle få för sig att slå mitt huvud blodigt mot källarväggen, det skulle inte vara så kul. Jag har ju ändå en bit kvar på mitt liv (fast det verkar lite ologiskt att reagera så när man blir utskälld för att bara tänka på sig själv).

Trötthet, chokladpraliner och c-uppsats

Idag somnade jag mitt på dan och sov i två timmar. Känns ohälsosamt. Och nu sitter jag här och äter chokladpraliner fyllda med jordnötssmör. Jag funderar alltid på att gå och träna, men det blir aldrig av. Har inte tid. Om jag tränar ikväll hinner jag inte skriva diskussionen till c-uppsatsen tills imorrn.

Inte de mest intressanta raderna, men jag har inte tid att vara intressant idag.

Fantastisk grupp, fantastisk låt, fantastisk video ...

... men kanske inte världens bästa att intervjua ; ):



Intervjuaren är dock inget vidare.

Död och pina

C-uppsatsen river min själ blodig, höll jag på att säga. Men riktigt så illa är det inte. Men det är så mycket och det är så tråkigt.

Askul med makeovers. Jag skulle gärna vilja se någon av er prova (annars provar jag Er ; ), för att sedan visa mig. Det är kostnadsfritt och man kan göra hur många som helst. Man kan göra sig själv till en clown också (eller varför inte svartrockare), om man känner för det. Så det behöver inte bara vara för att smickra ens fåfänga. Clown-looken ska jag nog testa ikväll (transvestit-looken har jag redan avverkat här nedanför )! Kul, då har jag nåt att se fram emot när jag analyserat tradiga personporträtt hela dan.

Ny stil

Before

After

Skulle dock velat haft en mousche också.
Tryck här om ni vill prova själva!

Yes, jag har fått praktik!

När jag såg orden ”Välkommen till oss som praktikant!” i min mejlbox tog mitt hjärta några extra skutt. I höst ska jag alltså praktisera på TCO-tidningen och Tidningen Studentliv . TCO står för Tjänstemannaförbundets centralorganisation och är en sammanslutningsorganisation för akademikers fackförbund. Jag kommer alltså att skriva om frågor som berör tjänstemän, såsom poliser, lärare, läkare etc. Tidningen Studentliv är Sveriges största studenttidning.

Jag är nästan tom på ord just nu. Det tar kanske lite tid att veva igång bloggen igen. Min verbala spärr kommer förhoppningsvis att släppa senare.

Ikväll ska jag analysera personporträtt på politiker till min c-uppsats och imorgon ska jag demonstrera ost. Ja, det är tvära hopp i livet. Annars då? Jag vet inte. Jag vill ha fritid, göra roliga saker som att träna, promenera, äta bakelser, bada och diskutera. Nu ska jag äta spaghetti med vegetarisk färs.

Snart är det sommar i alla fall. Härligt!

Anställningsintervju

Ok, nu är jag tillbaka. Idag ska jag på anställningsintervju och jag har så många fjärilar i magen att jag bara måste skriva några rader. Men frågan är hur ärlig jag ska vara här på bloggen. Jag har alltid det problemet. Jag funderar på att skaffa en anonym blogg, en som bara mina vänner får läsa (de som finns kvar … ni har väl inte glömt mig? Annette?). Där kan jag fläska på med galenskapen, så kan jag vara en samhällsduglig och ordningsam människa här (ubs, redan nu har jag avslöjat för mycket).

Nåväl, jag har alltså sökt praktik på TCO-tidningen och tidningen Studentlivs gemensamma redaktion. Och idag vill de träffa mig för att ”se vem jag är”, så jag hoppas att de gillar vad de ser och hör. Jag har naturligtvis jättemånga tankar som dansar i mitt huvud kring det här med anställningsintervjun. Kanske är det bättre att jag avslöjar dem när jag fått jobbet, om jag får det förstås.

Inget viktigt egentligen

Nu är de två hektiska dagarna över. Jag orkar tyvärr inte berätta om dem. Men det var otroligt kämpigt och det skedde en del små missöden, trots hårda ansträngningar från både mig och min medarbetare, A. Men vi gjorde så gott vi kunde i alla fall.

Jag hoppas att jag får fler chanser, trots den utpumpande villervalla dessa två dagar inneburit.

Ett asplövs vardag; ska jobba som demonstratör

Jag är så otroligt nervös. Imorrn ska jag jobba som demonstratör av frukostprodukter. Jag vill verkligen göra mitt bästa och att säljaren, butiken och min medarbetare ska vara nöjd med mig. Det är verkligen viktigt för mig att ha ett extrajobb vid sidan om studierna. Jag vet inte varför jag är så otroligt nervig jämt och varför jag alltid tror att det väntar en katastrof runt hörnet. Jag känner mig så blyg också, som om orden liksom fastnar i gommen och inte kommer fram eller som om de glider över mina läppar i fel ordning. Det är då man får sådana där storögda frågande blickar från sin omgivning som säger "vad håller du på med egentligen?". Jag vill inte sluddra och bete mig som en inåtvänd fjortis. I min fantasi är jag en skrattande självsäker person som alltid har svar på tal. Jag förstår inte varför jag ska straffas med inre nålstick så fort saker går fel. Jag önskar att jag bara kunde skaka av mig de där otillräcklighetskänslorna, men de smyger sig på mig ändå. Tänk om jag bara kunde putsa av dem, samla ihop dem i en liten ask och kasta ut den genom fönstret. Nej, då skulle jag väl förstöra miljön här. Ser ju inte bra ut om det ligger osäkerhetskänslor och dräller på gräsmattan. Inga sopgubbar kan plocka upp sånt. Åh, det är nog för väl det. Annars skulle sopgubbar vara väldigt rädda människor.

Imorrn ska jag berätta hur det gick.

Snart börjar Saltön och Svenska Hollywoodfruar. Bara en vecka kvar. Jag ser verkligen fram emot det : D!

Tråkig utbildning

Det är för mycket allvar i skolan just nu. När jag pluggar är det så mycket annat intressant och meningsfullt som fångar min uppmärksamhet - människor jag vill träffa, tv-serier jag vill titta på och dataspel jag vill spela. Jag kan uppriktigt säga att jag är rejält uttråkad av alla kompendium och böcker vi ska läsa. De är enormt trista och trots sina omfattande volymer märkligt tomma och innehållslösa. Jag läser en sida och sedan kan jag för mitt liv inte komma ihåg vad jag läst. Jag orkar inte ens låtsas att jag tycker att det är intressant. Det vore väldigt praktiskt om jag kunde intressera mig för skolan, men jag verkligen lider mig igenom varenda föreläsning. Det finns ingen dramatik, spänning eller fantasi i nånting. Jag somnar bara jag tänker på alla sega föreläsningar som inte ger nånting, som verkligen tråkar mig till döds. Den abstrakta undervisningen borde kunna illustreras med konkreta exempel. Jag tror inte det vi sysslar med just nu är min grej alls.

Från Soft Cell till Satie

Här kommer ett urval av min musiksmak.

Saras spellista

Meddela gärna mig vad ni tycker om musiken : ). Jag är nyfiken på vilken låt i min spellista ni tycker är sämst respektive bäst (och det gäller även den mest anonyme snokare. Ge dig till känna!).

Jag är också öppen för tips på ny musik. Jag känner att jag behöver utöka min horisont lite.

Ärligt är härligt

Imorgon ska jag börja ringa alla arbetsplatser jag sökt jobb på. Ett ställe jag skickade ansökan till var SR Radio Metropol. Lite underligt kanske, med tanke på att jag aldrig lyssnat på kanalen. Jag länkade till min blogg i ansökan också, eftersom den har ett så bildande innehåll. Det är jag och Carl Bildt liksom. Dessutom är jag så brutalt ärlig här, och det är ju bra.

Nej, skämt å sido : ). Jag har redan gett upp Metropol och det gör verkligen ingenting. När jag lyssnade på kanalen kom jag fram till att det inte var min grej ändå. Jag är inget större fan av hiphop, soul och r'n'b. Många av mina vänner vill gärna gå på jazzklubben Fashing. Där spelas mycket 60-talssoul. Jag tycker ofta att det är menlös musik. Den rör inte min själ precis.

Nej, jag fläskar hellre på med house, techno, rock'n'roll, konstjazz, klassisk musik och popmusik. Fast inte samtidigt, gudskelov. En blandad kompott, men den passar mig som handen i handsken : ). Mitt absoluta favoritband, all time, är The Smiths. Och min favoritkompositör är nog Chopin eller Satie. Jag tror inte de spelar någotdera på Radio Metropol. Fast det finns undantag i alla genrer, det måste jag medge.

Jag tror mer på P3 Nyheter eller något djuplodande socialrealistisk program. Speciellt det sista. Det hör till mitt intresseområde. Nu ska jag läsa feministisk teori, så att jag kan bekämpa det patriarkala samhället : ). Goodbye.

Mass Communication Theory är en sådan otroligt seg bok. Jag orkar inte ta in informationen i mitt system. Den bara studsar tillbaka ner i boken igen, känns det som.

Curlinglag med diamantrutiga clownbyxor

Fan vad trött jag är, men jag orkar inte gå och lägga mig. Det är curling på teve. Jag bara undrar varför det norska laget har diamantrutiga clownbyxor på sig. Eller sover jag kanske redan och drömmer mystiska drömmar.

Ja, så såg de ut ungefär.

Baklava

Idag har jag mumsat på baklava från VI i Högdalen, ett riktigt fynd. Kan varmt rekommenderas : ).

En otrevlig överraskning

Som en sån där skäggig 1800-talsfiskargubbe med pipa i munnen. Så såg han ut. Mannen som satt framför mig i t-banevagnen. Jag tyckte han hade en sympatisk look, som någons morfar. På sätet bredvid sig hade han en liten påse från en fotoaffär som han artigt flyttade på när ett äldre par ville sätta sig. Undrar vem han är? tänkte jag. Det är nog en bohemisk människa, som gillar att vandra i bergen, leva nära naturen. I påsen har han säkert bilder på fåglar han fotat från nåt utkikstorn i Norrland.

Efter ett tag började han dock fiffla med nånting bakom fotopåsen, som han lagt över sitt ena knä. Vad gör han egentligen? kom jag på mig själv att tänka. Jag slängde honom ett misstänksamt ögonkast och mina farhågor besannade när jag möttes av ett snett leende. Plötsligt kände jag mig illamående. Nu såg han inte alls så där myspysig ut längre. Jag försökte vinna nåt slags medhåll från den äldre damen bredvid mig, men hon verkade fullt upptagen med att skratta och skämta med sin make. Jag vet inte om hon låtsades att inte märka eller om hon faktiskt inte såg nåt. Sedan satt jag stel som en pinne och kallsvettades med pannan mot tunnelbanefönstret tills det var dags att gå av.

Det är inte första gången jag råkar ut för gubbar som runkar offentligt. En annan gång när jag väntade på bussen började en gubbe dra "den" längs väntrummets väggar. Visserligen lite diskret gömd bakom sin mössa, men en klibbig rand längs väntrummets bård talar ju ändå sitt tydliga språk.

Jobbsökande

Nu är jag igång och söker sommarjobb, extraknäck och praktikplatser. Det är inte kul. När jag ringer potentiella arbetsgivare har jag nån slags darrig trevlighet på rösten Jag låter så vän och sockersöt på nåt vis. Det blir en intressant kontrast; deras stadiga, bestämda och något monotona brummande i samklang med mitt ljusa, milda vara-till-lags-pipande. För dem är det bara ett rutinsamtal bland många. Hela tiden tänker jag att jag måste komma på något att fråga om för att göra intryck. Mina vanligaste frågor är "har ni många som söker?", "när går ansökningstiden ut?" och "har ni tittat på min ansökan?". Ibland undrar de om min utbildning och erfarenhet, då gäller det att hålla tungan i styr. Eller förresten, det gör det ju under hela samtalet. Man måste verka smart, självsäker, nyfiken och allt det där.

Det är så tråkigt att företaget jag arbetade på förra sommaren skär ned. Jag trivdes så otroligt bra där. Om jag har tur kanske jag får arbeta där i år igen.

I dag har jag i alla fall varit så duktig att jag ringt Metro angående praktikplats och sommarjobb. Tyvärr har journaliststudenterna på JMK och Mittuniversitetet företräde till tidningens praktikplatser. Grrrr, säger jag om det. Och när jag sade att praktiken var på tio veckor var det tydligen inte heller nån fjäder i hatten. De vill helst att man ska vara där längre. Men jag blev i alla fall ombedd att snickra ihop en ansökan, så det kanske finns en chans ändå.

Svenska Dagbladet, Singstar och McQuail

I dag har jag och mina två sympatiska klasskamrater Helena och Emilie sammanställt redaktionsstudien vi blivit ålagda att göra. Det blev ett besök på Svenska Dagbladet.

Sedan har jag spelat Castlevania på game boyen och sjungit Singstar för mig själv. Som vanligt är jag så trött att jag inte vet varken ut eller in. Jag önskar att någon av mina kompisar var här. Jag borde plugga, söka sommarjobb eller praktikplats, men när jag är så här sömnig går det helt emot. Det är ingen idé att ta nån tupplur nu heller direkt. Då kan jag ju inte sova ikväll.

Ja, jag vet, det är inte de mest meningsfulla raderna. Men jag orkar inte bry mig. Jag skriver ändå, för min egen skull. Möjligt att jag tvingar i mig några rader McQuail (min kurslitteratur) ikväll ändå.

Blogguppehåll

Som ni kanske märkt (ni som eventuellt läser) har jag haft ett litet blogguppehåll. Det är för att jag blev så omotiverad när några av mina kompisar lade ner sina bloggar. Dessutom har jag varit så tom i huvudet. Jag har ingenting att skriva om. Den här bloggen har också blivit lite spretig, ytlig och seg på nåt vis. Men om jag kommer på nåt värt att publicera sätter jag fart igen. Jag tycker ju fortfarande om att skriva.

Julia

Idag träffade jag Julia.

Syster på besök

Nu har jag sjungit Singstar med min syster Hanna hela kvällen, det var jättekul! Vi sjöng låtar av Bob Marley, Scissor Sisters och Sting. Hanna är riktigt duktig och slog mig flera gånger. Särskilt duktig var hon med tanke på att hon bara sjungit Singstar en gång - på Gröna Lund med mig. Då sjöng vi Charlotte Perellis Hero. En låt som jag inte gillar, men jag tror att hon gör det. Jag brukar skylla på att det var därför hon vann ; ).

Hanna retade mig för min ärtgröna mössa, som ger mig en grodan-boll-liknande look. Inte så hippt. Men den är i alla fall bättre än min förra grovstickade senapsgula sak. Från att legat gömd i en mörk garderob i mitt föräldrahem sedan 70-talet såg den ljuset för några år sedan. Jag kallades kantarellen när jag hade den på mig. Jag var väldigt smal på den tiden. Därför såg det extra märkligt ut med en jättestor stickad mössa.

Vi kollade på Let's Dance också. Det var tråkigt att Victoria åkte ut. Jag hade hellre sett att Rabih blivit utröstad. Killen saknade helt engagemang. Hans partner kunde lika gärna ha dansat med en staty. Nej, skärpning!

Ok ok ...

Jag ska inte deppa mer och sluta ha dåligt samvete för alla evenemang jag tackar nej till. Jag har tur som överhuvudtaget är påtänkt. Jag skulle kunna vara uppbokad dagarna i ända om jag tackade ja till alla erbjudande jag får. Förresten har jag många runtomkring mig som bryr sig om mig, nu när jag tänker efter. Så jag behöver inte känna mig ledsen.

Nån partypingla är jag inte

Jag borde verkligen ut och festa mer, men jag tycker det är så jobbigt att ta mig utanför dörren. Jag känner mig antastad av den isande vintervinden. Måste jag ta på mig en heltäckande overall och rånarluva för att det ska kännas bra? Jag vill ligga under ett vajande bambuträd i en varm och fuktig regnskog, fast gärna utan att bli klättrad på av ludna spindelben.

Att slänga käft med främmande människor i stimmiga lokaler ger mig rysningar. Jag är rädd att jag inte ska komma på nåt att säga. Det händer att jag blir uttråkad av andras samtalsämnen och att jag längtar hem till mina böcker och dataspel. Jag försöker då komma på rimliga ursäkter till att sticka utan att det verkar konstigt.

Men det känns ofta som att jag borde festa och träffa nytt folk. När det vankas fest blir andra glada och jag blir orolig. Det är sant att jag kanske går miste om goda vänner eller värdefulla bekantskaper genom att hålla mig på min kammare hela dagarna.

The Sims, extrajobb och kurslitteratur

I dag är jag helt ledig. Jag ska nog spela The Sims 2 i timmar. Vad ska jag annars göra? Har typ ingen lust med nåt. Ingen vän är väl ledig nu heller.

Jag funderar på att söka ett nytt extrajobb. Det går dåligt för företaget jag är anställd på; cirka fyrtio personer ska avskedas och de har satt in ett vikariestopp för att spara pengar. Om några år finns väl företaget inte kvar.

Snart ska jag in till skolan för att lämna över den norska boken Digitale diskurser som jag sålt på Kurslitteratur.se. Sedan kanske det blir lite aerobics eller step i eftermiddag, det är i alla fall kul. Jag älskar att dansa. Aerobics liknar ju dans lite.
The Sims. Jag misstänker att skärmdumpen det är från den första versionen av spelet.

När vänner sviker

Gång på gång så sviker du mig. När jag väntar på svar står du bara tyst och stel. Du säger att du behöver tid att tänka och jag kan riktigt höra hur dina tankar maler. De är tydligen svåra att stänga av. Men jag kan inte vänta i all evighet på dig. Och alla dessa trista meddelanden som du lämnar och som jag inte alls förstår. Ja, jag har försökt vara dig till lags, men vi missförstår ofta varandra. Jag köper dyra prylar som du bara ignorerar. Nu ligger de på hyllan och samlar damm. Jag trodde vi skulle ha roligt tillsammans, du och jag. Jag trodde på dig. Varför? Varför, kära dator? Hjälp mig istället! Förstå mig, när jag säger att jag vill installera The Sims.

Framåt kamrater!

Jag sitter i skolan och väntar på att vår film ska ladda över till den här datorn. Filen är stor så det tar över 20 minuter. Hela min klass är här och jag försöker att blunda för de andras proffsiga hemsidor. Jag är nämligen bra på att jämföra mig och jag är inte särskilt nöjd med vårt arbete. Jag är visserligen överdrivet kritisk och har lätt att lägga märke till saker som är negativa. Jag är också medveten om att jag genom att skriva det här spär på den negativa bilden av verkligheten. Men det är skönt att få det ur sig och jag har inget bättre för mig.

När jag börjar med c-uppsatsen i journalistik C, jesus, då kommer jag regera. För jag är jättebra på att skriva. Det har ni väl märkt ; ) ... Nej, men det ska bli skönt. Jag älskar att analysera och bena ut olika saker.

Tillbaka till verkligheten

Usch, nu har skolan börjat igen och jag måste börja traggla med det tjatiga jäkla grupparbetet som står mig upp i halsen. Skolan försämrar min mentala hälsa till en fyra på skalan ett till tio. Det känns som en orkan av ångest eller som ett rasand vilddjur som hotar att bita sönder mig när som helst. Det ska bli så skönt när det är över och jag bara kan koncentrera mig på en liten gullig c-uppsats. Vetenskap och metodik låter som ett milt sommarregn i jämförelse med denna hemsida om Ipredlagen.

Men eftersom jag har en så stark pliktkänsla stirrar jag naturligtvis på skärmen till ögonen börjar klia oroväckande och hotar att poppa ut ur sina hålor. Plikten är min starkaste drivkraft, den driver mig genom eld, genom tjugo miljarder knapptryckningar på skolans tangentbord ; ).

Lite mer om gud

Jag vill bara klargöra lite saker i mitt föregående inlägg. Jag kan förstå att människor ber till gud för sin egen skull. Om hjälpen från omgivningen uteblir eller inte är tillräcklig så varför inte chansa på att "någon annan" hjälper en. Jag kan helt ärligt säga att de gånger jag själv bett till gud (för det har jag gjort) har det alltid hjälpt mig. De saker jag bett om har jag alltid fått. Det kan tyckas märkligt, men det är faktiskt sant. Men så ber jag inte om helt orimliga saker heller, bara om sånt som jag själv inser att det finns en möjlighet att jag skulle kunna få.

Oj, vad ärlig jag är. Nu tycker ni väl att jag är helt knäpp ; ) och motsägelsefull, elak och allting. Nej, men jag tar tillbaka det där med förmätet. Jag menar bara att när till exempel en person som Maria Carey kommenterar sin karriär i stil med "gud ville det här för mig", så tycker jag det är snudd på storhetsvansinne. Om nu gud finns, så borde han/hon/något inte prioritera vissa människor mer än andra. Men som världen ser ut verkar det ju vara så, om det nu finns en en högre makt/gud.