Julia

Idag träffade jag Julia.

Syster på besök

Nu har jag sjungit Singstar med min syster Hanna hela kvällen, det var jättekul! Vi sjöng låtar av Bob Marley, Scissor Sisters och Sting. Hanna är riktigt duktig och slog mig flera gånger. Särskilt duktig var hon med tanke på att hon bara sjungit Singstar en gång - på Gröna Lund med mig. Då sjöng vi Charlotte Perellis Hero. En låt som jag inte gillar, men jag tror att hon gör det. Jag brukar skylla på att det var därför hon vann ; ).

Hanna retade mig för min ärtgröna mössa, som ger mig en grodan-boll-liknande look. Inte så hippt. Men den är i alla fall bättre än min förra grovstickade senapsgula sak. Från att legat gömd i en mörk garderob i mitt föräldrahem sedan 70-talet såg den ljuset för några år sedan. Jag kallades kantarellen när jag hade den på mig. Jag var väldigt smal på den tiden. Därför såg det extra märkligt ut med en jättestor stickad mössa.

Vi kollade på Let's Dance också. Det var tråkigt att Victoria åkte ut. Jag hade hellre sett att Rabih blivit utröstad. Killen saknade helt engagemang. Hans partner kunde lika gärna ha dansat med en staty. Nej, skärpning!

Ok ok ...

Jag ska inte deppa mer och sluta ha dåligt samvete för alla evenemang jag tackar nej till. Jag har tur som överhuvudtaget är påtänkt. Jag skulle kunna vara uppbokad dagarna i ända om jag tackade ja till alla erbjudande jag får. Förresten har jag många runtomkring mig som bryr sig om mig, nu när jag tänker efter. Så jag behöver inte känna mig ledsen.

Nån partypingla är jag inte

Jag borde verkligen ut och festa mer, men jag tycker det är så jobbigt att ta mig utanför dörren. Jag känner mig antastad av den isande vintervinden. Måste jag ta på mig en heltäckande overall och rånarluva för att det ska kännas bra? Jag vill ligga under ett vajande bambuträd i en varm och fuktig regnskog, fast gärna utan att bli klättrad på av ludna spindelben.

Att slänga käft med främmande människor i stimmiga lokaler ger mig rysningar. Jag är rädd att jag inte ska komma på nåt att säga. Det händer att jag blir uttråkad av andras samtalsämnen och att jag längtar hem till mina böcker och dataspel. Jag försöker då komma på rimliga ursäkter till att sticka utan att det verkar konstigt.

Men det känns ofta som att jag borde festa och träffa nytt folk. När det vankas fest blir andra glada och jag blir orolig. Det är sant att jag kanske går miste om goda vänner eller värdefulla bekantskaper genom att hålla mig på min kammare hela dagarna.

The Sims, extrajobb och kurslitteratur

I dag är jag helt ledig. Jag ska nog spela The Sims 2 i timmar. Vad ska jag annars göra? Har typ ingen lust med nåt. Ingen vän är väl ledig nu heller.

Jag funderar på att söka ett nytt extrajobb. Det går dåligt för företaget jag är anställd på; cirka fyrtio personer ska avskedas och de har satt in ett vikariestopp för att spara pengar. Om några år finns väl företaget inte kvar.

Snart ska jag in till skolan för att lämna över den norska boken Digitale diskurser som jag sålt på Kurslitteratur.se. Sedan kanske det blir lite aerobics eller step i eftermiddag, det är i alla fall kul. Jag älskar att dansa. Aerobics liknar ju dans lite.
The Sims. Jag misstänker att skärmdumpen det är från den första versionen av spelet.

När vänner sviker

Gång på gång så sviker du mig. När jag väntar på svar står du bara tyst och stel. Du säger att du behöver tid att tänka och jag kan riktigt höra hur dina tankar maler. De är tydligen svåra att stänga av. Men jag kan inte vänta i all evighet på dig. Och alla dessa trista meddelanden som du lämnar och som jag inte alls förstår. Ja, jag har försökt vara dig till lags, men vi missförstår ofta varandra. Jag köper dyra prylar som du bara ignorerar. Nu ligger de på hyllan och samlar damm. Jag trodde vi skulle ha roligt tillsammans, du och jag. Jag trodde på dig. Varför? Varför, kära dator? Hjälp mig istället! Förstå mig, när jag säger att jag vill installera The Sims.

Framåt kamrater!

Jag sitter i skolan och väntar på att vår film ska ladda över till den här datorn. Filen är stor så det tar över 20 minuter. Hela min klass är här och jag försöker att blunda för de andras proffsiga hemsidor. Jag är nämligen bra på att jämföra mig och jag är inte särskilt nöjd med vårt arbete. Jag är visserligen överdrivet kritisk och har lätt att lägga märke till saker som är negativa. Jag är också medveten om att jag genom att skriva det här spär på den negativa bilden av verkligheten. Men det är skönt att få det ur sig och jag har inget bättre för mig.

När jag börjar med c-uppsatsen i journalistik C, jesus, då kommer jag regera. För jag är jättebra på att skriva. Det har ni väl märkt ; ) ... Nej, men det ska bli skönt. Jag älskar att analysera och bena ut olika saker.

Tillbaka till verkligheten

Usch, nu har skolan börjat igen och jag måste börja traggla med det tjatiga jäkla grupparbetet som står mig upp i halsen. Skolan försämrar min mentala hälsa till en fyra på skalan ett till tio. Det känns som en orkan av ångest eller som ett rasand vilddjur som hotar att bita sönder mig när som helst. Det ska bli så skönt när det är över och jag bara kan koncentrera mig på en liten gullig c-uppsats. Vetenskap och metodik låter som ett milt sommarregn i jämförelse med denna hemsida om Ipredlagen.

Men eftersom jag har en så stark pliktkänsla stirrar jag naturligtvis på skärmen till ögonen börjar klia oroväckande och hotar att poppa ut ur sina hålor. Plikten är min starkaste drivkraft, den driver mig genom eld, genom tjugo miljarder knapptryckningar på skolans tangentbord ; ).

Lite mer om gud

Jag vill bara klargöra lite saker i mitt föregående inlägg. Jag kan förstå att människor ber till gud för sin egen skull. Om hjälpen från omgivningen uteblir eller inte är tillräcklig så varför inte chansa på att "någon annan" hjälper en. Jag kan helt ärligt säga att de gånger jag själv bett till gud (för det har jag gjort) har det alltid hjälpt mig. De saker jag bett om har jag alltid fått. Det kan tyckas märkligt, men det är faktiskt sant. Men så ber jag inte om helt orimliga saker heller, bara om sånt som jag själv inser att det finns en möjlighet att jag skulle kunna få.

Oj, vad ärlig jag är. Nu tycker ni väl att jag är helt knäpp ; ) och motsägelsefull, elak och allting. Nej, men jag tar tillbaka det där med förmätet. Jag menar bara att när till exempel en person som Maria Carey kommenterar sin karriär i stil med "gud ville det här för mig", så tycker jag det är snudd på storhetsvansinne. Om nu gud finns, så borde han/hon/något inte prioritera vissa människor mer än andra. Men som världen ser ut verkar det ju vara så, om det nu finns en en högre makt/gud.