På böljan blå

Jag och min kompis var ute och paddlade kajak igår. På böljan blå irrade jag först omkring som en förvirrad ankunge med vattnet stänkande omkring mig. När jag väl var ute på öppet vatten gled jag tyvärr in mot land igen och rakt på en japansk turists kajak.
- Förlåt, förlåt, jag kan inte styra! urskuldade jag mig förtvivlat medan turisten bara fick fram ”öh, öh” gång på gång.



Efterhand fick jag pejl på tekniken och guppade lite mer världsvant fram på Mälaren. Solen sken och strålarna reflekterade i det spegelblanka vattnet medan jag paddlade mig fram i viadukter, under broar och förbi Karlbergs slott. På trappan vid stadshuset stannade vi, åt vår lunch och tog lite kort. Turisterna stirrade. Jag tror inte att det är så vanligt att folk drar upp kajaker på stadshusets trappa och klär av sig till bikini. Men vad gör det - kul med lite uppmärksamhet. När vi skulle ge oss av ragglade en full finne fram, skrockade om sina tio år på kåken och vrålade ogenerat.
- Jävligt snygg! kommenterade han min kompis bak.

Det var himla kul att paddla kajak. Måste göra om det någon gång.

Ingenting av ingenting

Det såg så vackert ut när jag såg mitt första publicerade inlägg, så nu känner jag mig helt enkelt tvungen att skriva ett nytt, trots att tiden nästan stannat här i min hemort. Det händer absolut ingenting. Alla mina vänner är i Stockholm och jag tänker på den livliga trafiken, människorna som springer på gatorna med 7eleven-muggar i händerna. Jag tänker på detta med längtan, för jag vill känna storstadspulsen i mitt hjärta. En del kanske inte kan förstå. De som tycker om landets lugn. Och visst, det har sin charm … ett litet tag. Men di facto, jag har mina vänner i Stockholm och jag saknar dem.
Jag har en omtenta kvar och den borde jag plugga till, men upphovsrätt is boring me to tears, som det så träffande heter. Men jag bör tänka på nyttofaktorn i det hela. Med den i åtanke blir det genast lite lättare … kanske.

Vem skriver jag för? Kanske bara för mig själv. Två personer vet om att jag startat en blogg, men jag har förvägrat dem adressen hit. De får den när jag kommit igång med mitt skrivande, tänker jag. Det här verkligen bara ”slöskrivande”. Nej, jag måste ta mig i kragen och göra nåt vettigt.

En darrig start

Denna sommarnatt i början av juli gläntar jag lite försiktigt på dörren till bloggandets värld. Jag tänker på skådespelaren Per Morberg som trodde att blogg var en slags glögg. Ungefär i det stadiet befinner jag mig också. Än är det långt till Blondinbellas popularitet. Någon sa att en blogg ska vara personlig men inte privat. Jag kommer nog vara både och - självutlämnande som jag är.

Nu är det kusligt mörkt, grenarna rispar mot fönstren och skuggorna dansar som våldnader på parkettgolvet. Den öppna altandörren gnisslar i vinden och sommarnattens dofter tränger igenom dess springa.

Igår tog jag en långpromenad i skogen.
När jag med raska steg går på på stigen hör jag ett tungt flåsande.
"Jädrar, det är en björn" tänker jag och det slår mig hur farlig en anfallande björn är. Sönderslitna ansikten med ögonglober hängades i nervtrådar ur hålorna sveper förbi i mitt inre. Jag står stilla en sekund, men det enda jag hör är mitt hjärtas slag. Det prasslar lite i buskarna. En gråsparv trippar förbi. Sedan hör jag de tunga andetagen igen. Snabbt vänder jag mig om och springer. Sedan stannar jag tvärt. "Vad löjligt", tänker jag. "Det var naturligtvis bara inbillning".

Visst vore det häftigt om det nu var en björn? Men, men ... livlig fantasi kan spela en spratt.