Öga på vift

När jag satt i mitt rum och gjorde min hemtenta trillade lite oväntat mitt ena öga ut. Likt en slajmig geléklump gled det försiktigt ner för min högra kind, tryckte ner ett J på tangentbordet, innan det gjorde en mjuklandning på golvet och tog sikte mot köket. Med baksidan av handen torkade jag bort slemmet på kinden och började enögd trippa efter min rullande glob. Varje gång jag hann ifatt ögat ökade det dock farten och framme vid kökströskeln gjorde det ett litet busigt skutt med ett knappt hörbart glädjetjut. Det lät som en liten elak tomte ungefär. Ögat rullade bestämt köksgången fram, tog med sig några smulor innan det stannade mellan diskmaskinen och bokhyllan. Jag trippade efter, kom nästan ända fram, men blev avslöjad av ett knäckande ljud i mitt knä (jag misstänker att mitt öga och knä är allierade ...). Ögat fnittrade till, gjorde ett gigantiskt hopp och landade i en båge mitt på vardagsrumsgolvet. Sedan studsade det hysteriskt mellan väggar och golv. Jag hade inte en chans att hänga med. Men helt plötsligt blev det tyst och jag hann se hur det rullande smög in bakom soffan. Jag la mig på mage och började irriterat plöja med fingrarna i dammet där bakom. Tillslut fick jag ett fast grepp om min förlorade vän. HAHA, nu har jag dig! utbrast jag medan ögat gnydde olyckligt. Min känsla var dock densamma som när man fångar en lyra på skolans brännboll. Jag tryckte in det i sin håla med en medföljande dammtuss innan jag lugnt promenerade tillbaka till mitt rum för att skriva om olika mikrofontekniker och radions särart. Jag konstaterade att det är bra att ha ögon när man gör en hemtenta.

Nej, jag skojade bara. Behöver jag säga att jag är uttråkad.