Det sägs att flest mord begås i tvättstugor - nu förstår jag varför

En kompis sa till mig en gång att jag verkar så organiserad och logisk. Inget kunde stämma sämre. Mitt liv är som att gå genom ett hagelregn av plikter och, som de flesta av oss vet, kommer hagel huller om buller och i alla möjliga former. Hagel som piskar mot asfalten går inte att sortera i en viss ordning. Utan det får man ta som det kommer.

Som det är nu har jag hundratals kronor i böter på mina låneböcker och ett tiotal missade tvättider. Igår kom jag i min desperation på att jag bara MÅSTE tvätta. Jag hade, och har fortfarande, verkligen inte minsta lilla trasa att ta på mig. Visst, jag kan ju alltid gå runt i min limegröna storblommiga sidenklänning, men det känns föga lockande. Även om alla tvättider för lördagen var uppbokade valde jag att chansa. Ungefär fyrtio procent av de bokade tiderna nyttjas inte (så resonerar en van ”chansare” ; ). Men tyvärr var fallet inte så denna gång. Jag fick ta till nödlösningen; skrubba badkaret, kasta ner alla kläder där samt göra en tvättlina genom att vira presenttråd från höger till vänster balkongräcke.

Fyrtio minuter innan den sista tvättiden för dagen var slut smög jag ändå ner till tvättrummen, kanske att någon tvättat färdigt. I dörren till huset, vars källare tvättrummen är belägna i, mötte jag en gråsnaggad medelålders herre, iklädd 80-talst-shirt med urblekt röd ferrari på och ett par rödgrönrutiga … boxershorts?
- Vart ska du? frågade han mig.
- Nej, jag tänkte bara kila ner och kolla om det finns en tvättmaskin ledig, svarade jag och log tillmötesgående.
- Jag med, muttrade han kort.
När vi kom till tvättrummen hade vi ”tur” - ett rum var ledigt. Utan att tveka stegade han fram till en av de två lediga tvättmaskinerna och började skyffla in sin tvätt. Jag frågade lite försiktigt om jag kanske kunde få ta den ena, eftersom vi ändå kom ner samtidigt.
- Nej, jag har jättemycket tvätt nu faktiskt, svarade han.
- Jag med, intygade jag med bestämd röst. Jag har knappt ett enda plagg att ta på mig.
- Samma här.
- Men vi kom ju samtidigt, försökte jag.
Gubben var tyst en stund innan han sa att detta skulle jag ha tänkt på innan, jag skulle ha tänkt på att boka. Med andra ord; han anklagar mig för något han själv inte klarar av att leva upp till. Förhållandena var alltså så att vi satt i precis samma båt. Han hade inte heller tänkt på att boka och vi sprang båda ner samtidigt för att kolla om nån tvättmaskin var ledig.
- Jag tycker du är jävligt taskig! För mig är det självklart att man tänker på sina medmänniskor, men så resonerar uppenbarligen inte du! utbrast jag.
Han svarade inte, tittade inte ens upp.
Jag fortsatte:
- Men det brukar ju vara så med skitstövlar, att vad man än säger till dem så är det inget som biter.
Han stannade upp ,mitt i en skyffling, men bemödade sig inte heller nu att lyfta på huvudet. Jag log ändå för mig själv, nöjd med mitt drag.

Om jag var Carrie i Stephen King skulle jag lätt ha förbannat honom på något sätt. Ett alternativ kunde ju vara att hälla lite blå färg eller krossat glas i facket för tvättmedel. Jag skulle vilja se hans min när han tar upp sina allra dyraste finbyxor, söndertrasade och blåtonade. Men men … jag är ju en sådan osjälvisk ängel, så jag skulle naturligtvis aldrig göra någonting sådant. Fast när jag leker med tanken skrattar jag högt för mig själv.

Men jag bör nog akta mig för att skälla ut medelålders gubbar i källarutrymmen. Faktum kvarstår ju att de är fysiskt starkare än mig. Jag vet ju inte vem jag har att göra med. Tänk om han skulle få för sig att slå mitt huvud blodigt mot källarväggen, det skulle inte vara så kul. Jag har ju ändå en bit kvar på mitt liv (fast det verkar lite ologiskt att reagera så när man blir utskälld för att bara tänka på sig själv).