Ett mystiskt samtal

Jag äter en sen middag med min pojkvän och mina föräldrar på verandan till vår sommarstuga när jag hör en gäll melodi skära genom den ljumma natten. Jag springer genast in i stugan för att svara i mobilen, men jag hinner inte fram förrän personen i andra änden lagt på. Ett främmande nummer dyker upp på displayen och driven av nyfikenhet ringer jag genast tillbaka. Några mystiska ekande signaler går fram, men ingen svarar. Jag slänger ett öga på numret igen, ett långt nummer. Jag drar slutsatsen att det går till utlandet. Tur att ingen svarade. Då hade det blivit dyrt.

När jag sätter mig till bords för att hugga in på några grillade champinjoner kan jag inte sluta att tänka på vem det är som försökt nå mig. Efter bara några minuter hör jag telefonen spela sin välbekanta melodi igen. Den här gången hinner jag fram i tid.
– Hello.
I bakgrunden hörs trafikbrus och ett svagt mummel. Det låter lite som om jag fått in en radiokanal med dålig mottagning.
- Who is it? fortsätter jag.
Jag hör bara bruset innan en vemodig stämma slår genom etern.
- It’s me.
Det blir tyst någon sekund igen innan personen upprepar sina ord.
- It’s me, Benjamin.
Benjamin? tänker jag. Kan det vara nån jag mött under min språkresa till Brighton? Eller låter namnet bara märkligt bekant för att jag såg filmen Benjamin Buttons hemlighet häromdagen?
– I’m calling from US, fortsätter Benjamin, som undrar var han kommit.
– You’ve come to Sweden. Who are you looking for? frågar jag misstänksamt.
– Sweden? Who are you? kontrar han.
– Sara.
– Sara? It’s Benjamin
– Yes? Do I know you?
Tystnad igen. Vinden från sommarnatten sveper längs stugknuten och jag hör hur en syrsa spelar på avstånd innan jag tar till orda.
– Anyway, I don’t think it’s me you’re looking for. Call someone else.
– Ok, Sara. Take care, hör jag den avlägsna personen säga med en aning besviken röst. Och sedan "klick".

Undrar vem av alla människor som av en ren slump råkat ringa mig? Det är underligt vilka spratt livet spelar en ibland.