Blodet färgar bokstäverna röda

Idag döptes min systerdotter T. Jag var där tidigare för att hjälpa till med förberedelserna. Skar upp en banankaka och dukade fram ostar till soppan vi skulle äta innan kyrkkaffet. När gästerna kom delade jag ut på program och placerade mig på främsta raden mellan mamma och syster H. Min andra systerdotter H sprang omkring uppe på podiet och var på strålande humör. Prästen som höll i gudstjänsten var en käck äldre dam med kortklippt hår, rödskärmade glasögon och högklackat under prästsärken. Hon hade en lättsam ton, predikade på en höft och gjorde mig på gott humör. T var lugn som en filbunke i hennes famn. Vi läste Fader vår och T fick några vattendroppar på huvudet.

Innan vi tågade ut ur kyrkan sjöng vi en avslutande psalm. Det var då jag plötsligt märke det, hur stora röda fläckar bredde ut sig i psalmboken. Det föranleddes med ett bubblande och sedan var det som om någon vridit på en kran. Blodet forsade. Jag böjde huvudet bakåt och knep med tummen och pekfingret om nästippen, men fingrarna halkade och tunga mörkröda droppar letade sig envist ner till psalmbokens vita ark. Det matchar i alla fall omslaget hann jag tänka innan något bomullsaktigt trycktes upp under näsan. Mamma hade fiskat upp en binda ur handväskan och använde den som en kompress.

När alla tågade ut ur kyrkan satt jag kvar. Ville helst inte skrämma slag på omgivningen med den skräckinjagande syn jag utgjorde. Min klänning och tröja var blodfläckig. Pojken med psalmböckerna såg chockad ut när jag lämnade tillbaka boken med en binda upptryckt under näsan. Själv tänkte jag på vilken överraskning som väntar den som nästa gång slår upp Tryggare kan ingen vara.