Jag undrar vem det är som avses. Fredrik, som jag bor hos, tror att det är till mig. Men jag är inte fullt så säker. Det kan ju vara vem som helst i trappuppgången. Kanske är det nån som tycker att huset är så gulligt att det kan antas ha en egen själ. Nä, så är det nog inte med grå betonglådor i Rågsved, bara med gulliga hobbithus i Sagan om Ringen - om nånstans.
Vem det än är till så tycker jag det är tillräckligt spännande för att publicera här.
---
En gång såg jag faktiskt ett meddelande som nog inte var till mig, men som ändå kändes som ett tecken. För några år sedan spelade jag Irina i Stockholms studentteaters uppsättning av Tjechovs Tre Systrar. När jag efter en repetition var på väg hemåt stod det skrivet med röd graffiti "Irina=Sara" i uppgången från tunnelbanan till mitt bostadsområde.
Jag minns att jag kände mig stärkt av att det stod där varje gång jag skulle gå till repetitionerna.
Ofta är det dock när jag känner mig kass som jag ser tecken lite varstans. Ungefär som om jag till varje pris vill tro att det finns någon som hjälper. Men sedan tänker jag; varför skulle denne någon just hjälpa mig när det finns personer som är i betydligt större behov av hjälp än jag? Såvida inte hjälpen är gränslös, men då skulle ju alla vara superduperlyckliga, och som vi alla vet kan inte en känsla existera utan sin motsats. Det går inte att vara helt lycklig utan ett stråk av sorg, tror jag.
I viss mån tycker jag det är förmätet att tro på en gud som arbetar för ens personliga lycka. Finns det nånting som säger att en viss individ har gjort sig förtjänt av mer glädje än nån annan? Jo, kanske om man ställer upp för andra. Men livet är tillräckligt komplext för att det inte kan vara den enda indikatorn. Huruvida man hjälper sina medmännniskor eller inte beror ju på hur pass lycklig man är. Det är till exempel svårt att vara ett stödnär man är så deprimerad att man knappt kan ta sig ur sängen eller när man flyr för sitt eget liv, för den delen. Men det sistnämnda har jag som tur är ingen erfarenhet av.
Nåväl, jag tror att det enda som kan få mig att framstå i förnuftig dager för de flesta svenskar är en benhård tro på vetenskapen. Men riktigt så rigid är jag inte.
Vem det än är till så tycker jag det är tillräckligt spännande för att publicera här.
---
En gång såg jag faktiskt ett meddelande som nog inte var till mig, men som ändå kändes som ett tecken. För några år sedan spelade jag Irina i Stockholms studentteaters uppsättning av Tjechovs Tre Systrar. När jag efter en repetition var på väg hemåt stod det skrivet med röd graffiti "Irina=Sara" i uppgången från tunnelbanan till mitt bostadsområde.
Jag minns att jag kände mig stärkt av att det stod där varje gång jag skulle gå till repetitionerna.
Ofta är det dock när jag känner mig kass som jag ser tecken lite varstans. Ungefär som om jag till varje pris vill tro att det finns någon som hjälper. Men sedan tänker jag; varför skulle denne någon just hjälpa mig när det finns personer som är i betydligt större behov av hjälp än jag? Såvida inte hjälpen är gränslös, men då skulle ju alla vara superduperlyckliga, och som vi alla vet kan inte en känsla existera utan sin motsats. Det går inte att vara helt lycklig utan ett stråk av sorg, tror jag.
I viss mån tycker jag det är förmätet att tro på en gud som arbetar för ens personliga lycka. Finns det nånting som säger att en viss individ har gjort sig förtjänt av mer glädje än nån annan? Jo, kanske om man ställer upp för andra. Men livet är tillräckligt komplext för att det inte kan vara den enda indikatorn. Huruvida man hjälper sina medmännniskor eller inte beror ju på hur pass lycklig man är. Det är till exempel svårt att vara ett stödnär man är så deprimerad att man knappt kan ta sig ur sängen eller när man flyr för sitt eget liv, för den delen. Men det sistnämnda har jag som tur är ingen erfarenhet av.
Nåväl, jag tror att det enda som kan få mig att framstå i förnuftig dager för de flesta svenskar är en benhård tro på vetenskapen. Men riktigt så rigid är jag inte.
