Ett mystiskt samtal

Jag äter en sen middag med min pojkvän och mina föräldrar på verandan till vår sommarstuga när jag hör en gäll melodi skära genom den ljumma natten. Jag springer genast in i stugan för att svara i mobilen, men jag hinner inte fram förrän personen i andra änden lagt på. Ett främmande nummer dyker upp på displayen och driven av nyfikenhet ringer jag genast tillbaka. Några mystiska ekande signaler går fram, men ingen svarar. Jag slänger ett öga på numret igen, ett långt nummer. Jag drar slutsatsen att det går till utlandet. Tur att ingen svarade. Då hade det blivit dyrt.

När jag sätter mig till bords för att hugga in på några grillade champinjoner kan jag inte sluta att tänka på vem det är som försökt nå mig. Efter bara några minuter hör jag telefonen spela sin välbekanta melodi igen. Den här gången hinner jag fram i tid.
– Hello.
I bakgrunden hörs trafikbrus och ett svagt mummel. Det låter lite som om jag fått in en radiokanal med dålig mottagning.
- Who is it? fortsätter jag.
Jag hör bara bruset innan en vemodig stämma slår genom etern.
- It’s me.
Det blir tyst någon sekund igen innan personen upprepar sina ord.
- It’s me, Benjamin.
Benjamin? tänker jag. Kan det vara nån jag mött under min språkresa till Brighton? Eller låter namnet bara märkligt bekant för att jag såg filmen Benjamin Buttons hemlighet häromdagen?
– I’m calling from US, fortsätter Benjamin, som undrar var han kommit.
– You’ve come to Sweden. Who are you looking for? frågar jag misstänksamt.
– Sweden? Who are you? kontrar han.
– Sara.
– Sara? It’s Benjamin
– Yes? Do I know you?
Tystnad igen. Vinden från sommarnatten sveper längs stugknuten och jag hör hur en syrsa spelar på avstånd innan jag tar till orda.
– Anyway, I don’t think it’s me you’re looking for. Call someone else.
– Ok, Sara. Take care, hör jag den avlägsna personen säga med en aning besviken röst. Och sedan "klick".

Undrar vem av alla människor som av en ren slump råkat ringa mig? Det är underligt vilka spratt livet spelar en ibland.

Sommar

Antichrist

Jag och min kompis Emma har precis sett Lars von Triers senaste mästerverk Antichrist, en obehaglig och äcklig, men bra film. Den handlar om hur ett par hanterar sorgen efter sin sons bortgång. Efter att han har sett föräldrarna ha sex klättrar han ut genom fönstret, faller till marken och dör.

Jag tänker inte ge min in på några djuplodande tolkningar av handlingen, men jag kan ju nämna att filmen känns i maggropen, om man säger så.

Bakom oss i publiken satt förresten skådespelaren Anki Larsson som spelade Emily i dramaserien Saltön, som gick på tv för ett tag sedan.

Imorrn börjar sommarjobbet. Det känns lite pirrigt, men det ska nog gå bra.

Som vissa kanske märkt har mitt skrivande stannat av en del på senare tid. Det är för att jag känner mig helt tom i skallen. Jag har ingenting att skriva om. Om det inte regnade så mycket kanske det hade varit annorlunda. Jag vet inte.

Kryssning

På nationaldagen åkte jag på kryssning till Åbo med mina kompisar Anna-Lena och Susanna.




















Jag och Anna-Lena på däck.

























En läcker drink.

Emma och Alexanders dejt

Här kommer en film jag gjort tillsammans med mina kära klasskamrater Marcus Lindqvist, Jimi Pilheden och Tim Jacques. Enjoy!

Utvald

Igår ringde de mig från castingbolaget igen. Jag tillhör tydligen favoriterna. Så idag var jag tillbaka i företagets lokaler för en ytterligare provfilmning, men denna gång med regissören på plats.

När jag vaknade på morgonen slog mig dock en oroväckande tanke. Många av er kommer säkert tycka att det är löjligt. Jag kom på att jag nog inte vill göra reklam för kött. Matföretaget reklamen gäller har ett stort köttutbud, men även vegetariska alternativ. Visserligen är jag själv inte vegetarian, men det är mest på grund av brist på disciplin. Jag frågade mig själv; vill du verkligen stödja köttindustrin? Vill du verkligen låta dig köpas för 7000 spänn och uppmuntra människor att köpa kötträtter? Är köttet företaget använder till sina färdigrätter ens svenskt?

Det sista jag vill vara är en människa som låter sig köpas bara priset är tillräckligt högt.

När jag kom till castingbolaget satt en till kallad i väntrummet, en mörkhårig flicka med ceriset diadem. Bilder på kokande grisar och strypta hönor snurrade i mitt huvud så när jag mötte castingtjejen var frågan given.

- Vad är det för produkter som ska marknadsföras egentligen? Är det kött? hasplade jag ur mig.

Det kunde hon inte svara på. Men flickan med diademet log mot mig.

- Jag är vegetarian, ljög jag för henne. Jag vet inte om jag vill marknadsföra kött, nu när jag tänker efter.

Flickans leende blev bredare.

- Då tänker du precis som jag. Min pojkvän skojade om att det kanske var köttbullar jag skulle göra reklam för, och det vill jag ju inte.

Det var skönt att höra att jag inte var ensam med mina tankar.

Diademet fick gå in först. Efter bara tio minuter pilade hon ut ur rummet som en liten skottspole. Att döma av den sammanbitna minen hade det inte gått nåt vidare. Av nån anledning var jag rätt säker. Om jag inte får rollen är det inte i hela världen, även om det hade varit kul. Mitt liv är fullt av möjligheter.

Jag kände mig ändå tvungen att fråga regissören desamma som castingtjejen, även om jag är fullt medveten om att reklammakare inte gillar när man är tveksam eller ställer krav. Jag hade tänkt mig en medelålders monsterregissör à la Roy Andersson som röd i ansiktet slog näven i bordet och gormade att han personligen skulle se till att jag höll mig borta från reklambranschen och att jag hade upptagit ”very important persons'” tid i onödan.

- Det här borde du ha tänkt på mycket tidigare. Du visste ju vilka vi var! skulle han vråla.

Men istället mötte mig en ung trevlig kille i rutig basker som talade om att jag bara skulle göra reklam för företaget rent allmänt och inte för nån specifik köttprodukt.

- Du ska inte slafsa i dig värsta korven.

- Ja, då går det bra, om det är rent allmänt, upprepade jag foglig som en nickedocka.

Det kändes som om vi var överens. Får jag inte rollen på grund av det här, så what ever. Jag är ändå glad att jag vågade säga som det är. Det hade känts värre att ställa upp på nåt som jag inte kan stå för i längden.

Bok-SM

Detta är finalisterna i Piratförlagets tävling Bok-SM. Jag besökte finalfesten igår och intervjuade vinnaren Sara Lövestam (mitten) för Tidningen Kulturen. Det var jag och Aftonbladet där. Kanske inte så konstigt eftersom de var med och arrangerade tävlingen. Annars tomt på journalister. Kameran jag lånade av en klasskompis är otroligt bra. Bilderna blir fantastiska.

Herren näst till vänster (Kjell Åke Hansson) kom tvåa och har skrivit en riktigt läsvärd roman om en man som vill förgifta sin fru. En komisk och underfundig sak. Den enda bok jag läst av de fem finalisternas. Du finner den här.