Tradera

Jag har precis upptäckt Tradera : )))))!!! Nu jädrar ska här säljas : )! Jag har värsta planerna på allt jag ska fotografera och sälja. Det kommer bli sådana rafflande budgivningar. *sjunger* Nu ska hela rasket säljas, nu ska hela rasket ut ...

På ensliga landsvägar

Det är skymning. Ljum kvällsbris smeker huden och rufsar i håret, bomullstät dimma likt ett täcke över åkrar och ängar. Vägen kantas av hembygdgårdar med vita knutar. I stugorna lyser det hemtrevligt.
Min syster Hanna och jag cyklar från sommarstugan. Det är härligt att susa fram på landsvägen utan en bil i sikte. Hanna tar täten. Van cyklist som hon är. Vi svänger in på en smal grusväg. Det blir allt glesare mellan husen och efter ett tag infinner sig känslan av att vara i en ödemark. Jag är helt upprymd av frihet och adrenalinet pumpar i blodet. Men plötsligt händer något. Ett par skarpa gevärsskott slår hål på tystnaden.
– Är det nån som skjuter i skogen? frågar jag Hanna skärrat.
– Ja, det låter så. Men det får de inte göra nu, svarar hon. Det är inte jaktsäsong.
Jag cyklar fortare trots mjölksyran i benen. Hjulen slirar i gruset när jag trampar upp för backarna. Kan en kula tränga igenom en cykelhjälm? Ja, det kan den nog. Kommer jag att bli skjuten i kinden som den där killen i Knutby som blev förlamad i halva ansiktet? Eller kommer kulan att borra sig in i min lever och jag förblöda, medan Hanna cyklar efter hjälp? Med andan i halsen far jag över stock och sten till vi är ute på landsvägen. Äntligen. Jag känner mig lättad. Tills jag hör ett morrande och snart har en flåsande följeslagare i hasorna. Inte helt okej. Jag växlar till sjuan och trampar mig bort från den skällande schäfern.

Det börjar bli mörkt. Hanna föreslår att vi ska ta en väg jag aldrig tidigare cyklat, ”för det lyser så mysigt i stugorna där”. Till en början är det bara skog. Inte ett spår av civilisation, förutom en nedlagd fabrik, några kalhyggen och ett jakttorn. Någon stuga syns inte till.
– Jag tror att jag kanske har valt fel väg, säger Hanna. Men vi är åtminstone på väg åt rätt håll.
Efter ett tag passerar vi en spegelblank sjö, det hörs hundskall igen. Eller är det en skällande grävling? Tillslut dyker dock de efterlängtade husen upp. De är omgivna av prunkande rabatter upplysta av trädgårdslampor. Att det är tänt i fönstren känns tryggt, eftersom det vittnar om mänsklig närvaro. På en altan hänger en kräftmåne i papp och ler med sin stora röda mun. När vi kommer upp på motorvägen är det redan kolsvart.
– Du får cykla först, för du syns minst, säger Hanna och syftar på de bilar som kör bakom oss och kanske inte uppfattar min mörklila träningsoverall.
– Men jag cyklar så sakta, kontrar jag. I så fall måste vi cykla i min takt.
– Nej, nu måste vi cykla fort. Det är mörkt och bilarna kör i 110 här. Dessutom har vi inget lyse på cyklarna, förmanar min storasyster.
Dock verkar det inte finnas en enda bil på vägen och inga människor så långt ögat når heller. Efter ett tag hör vi dock det välbekanta ljudet från en motor. Föraren kör förbi, stannar in vid vägrenen 200 meter framför oss och stänger av lyset. Det känns inte alls bra. Jag hoppar av cykeln och väntar på Hanna som ligger en bit efter, eftersom hon skulle försöka få igång lyset på sin cykel.
– Varför stannar han? frågar jag oroligt.
– Vet inte. Kom nu.
Vi susar förbi. Bilen blinkar en gång när vi passerar. Någon förare syns inte till.
– Satt det nån i bilen? undrar Hanna.
– Jag vet inte. Han kanske kurade i diket. Tur att vi är två, svarar jag.

Men när vi lämnar bilen bakom oss är farorna över. Vägen smalnar av. Gatlyktor och hus börjar dyka upp. Snart styr vi in i välbekanta kvarter. Äntligen kan vi andas ut. Mamma kastar lättade blickar på oss när vi styr in cyklarna på bakgården. Puh, skönt att vara hemma.

Inte en lugn stund på Gröna Lund

I lördags var jag och min kompis Annette på Gröna Lund. Vädret var precis lagom, varken strålande solsken eller mulet. På morgonen var jag naturligtvis inställd på att åka alla attraktioner, inklusive Extreme, som enligt ett test på Facebook är den attraktion som passar mig bäst (så det litar jag naturligtvis blint på). Av nån anledning kände jag mig inte tipptopp när jag kom dit. Annette berättade en historia om en 18-årig tjej som hade åkt en fritt-fall-liknande attraktion i Texas och högst upp i tornet fastnat med benet i nån säkerhetsmojäng. När de fallit mot marken var benet kvar i toppen. Med denna inre bild på näthinnan drog jag mitt Gröna-lundkort i spärrarna till nöjesfältet. Jag såg mig själv storgråtande med en köttig benstump, hoppa fram på kryckor bredvid sjukstugan i väntan på ambulans. Efter ett tag var jag helt övertygad; ja, det är så det blir! Men nåja, egentligen skulle jag väl få ligga på en bår och så skulle jag kanske ha svimmat av smärtan, om det verkligen hände.

Den första berg-och-dalbanan Annette och jag åkte var Vilda Musen, en helt klart underskattad attraktion. "Den här är ju för småbarn", sa Annette när jag ställde mig i kön och jag var inte sen att hålla med. Men den var riktigt läskig och gjorde verkligen skäl för sitt namn (ja, jag vet inte varför man får snuskiga associationer). Man hade hjärtat i halsgropen vid varje sväng. Att den knakade olycksbådande gjorde inte saken bättre. Efter Vilda Musen kom jag in i mitt rätta element. Men absolut läskigast är definitivt Fritt Fall eller Free Fall Tilt, som den numera heter. I kön tänkte jag ”jaså, så det är så här det ska sluta, livet”, men Annette verkade kolugn och började bläddra i en Dagens Nyheter. Jag noterade att sittplatserna runt tornet var utformade på olika sätt. En del personer satt knappt på några sittplatser alls och dessutom lutades de framåt, så att man kunde se rakt ner när man satt 80 meter upp i luften. Och ja, det var en hissnande känsla att falla. Men man var ju snabbt nere på marken igen, som tur var.
Sedan var vi inne i Lustiga Huset och Spökhuset. Annette höll ett krampaktigt tag i min arm medan vi vandrade över en glasinfattad likkista som var nedsänkt i golvet. När jag var nio år blev jag så rädd i spökhuset att jag började stortjuta och ett spöke fick leda ut mig. Nu kände jag mig mest road. Svårt att bli skrämd när man har en liten blond knatte med Gröna Lund-band på handleden framför sig. Och då syftar jag inte på Annette ; ). Det enda som fick mig att hoppa till lite var när en vålnad oväntat hoppade fram från en tillsynes osynlig dörr.

Ingenting särskilt

Jag sitter och äter frukost. Det blev tyvärr klumpar i mjölken när jag hällde den i kaffet. Jag försökte lösa problemet genom att filtrera mjölken och kaffet ner till en annan mugg. Det lyckades inte. Jag ska sätta tänderna i en grapefrukt istället. Nu kokar mitt ägg för fullt. Snart ska jag ringa min kompis Emma, så ska vi kanske bada. Men det är inte lika fint väder som igår.

Jag har tyvärr drabbats av en allergi. Det kliar nåt förskräckligt i näsan, ögonen och halsen. Hoppas mina allergitabletter hjälper. Igår blev jag tyvärr så sömnig av dem. Nej, tack för mig. Hej hej.

Ett mystiskt samtal

Jag äter en sen middag med min pojkvän och mina föräldrar på verandan till vår sommarstuga när jag hör en gäll melodi skära genom den ljumma natten. Jag springer genast in i stugan för att svara i mobilen, men jag hinner inte fram förrän personen i andra änden lagt på. Ett främmande nummer dyker upp på displayen och driven av nyfikenhet ringer jag genast tillbaka. Några mystiska ekande signaler går fram, men ingen svarar. Jag slänger ett öga på numret igen, ett långt nummer. Jag drar slutsatsen att det går till utlandet. Tur att ingen svarade. Då hade det blivit dyrt.

När jag sätter mig till bords för att hugga in på några grillade champinjoner kan jag inte sluta att tänka på vem det är som försökt nå mig. Efter bara några minuter hör jag telefonen spela sin välbekanta melodi igen. Den här gången hinner jag fram i tid.
– Hello.
I bakgrunden hörs trafikbrus och ett svagt mummel. Det låter lite som om jag fått in en radiokanal med dålig mottagning.
- Who is it? fortsätter jag.
Jag hör bara bruset innan en vemodig stämma slår genom etern.
- It’s me.
Det blir tyst någon sekund igen innan personen upprepar sina ord.
- It’s me, Benjamin.
Benjamin? tänker jag. Kan det vara nån jag mött under min språkresa till Brighton? Eller låter namnet bara märkligt bekant för att jag såg filmen Benjamin Buttons hemlighet häromdagen?
– I’m calling from US, fortsätter Benjamin, som undrar var han kommit.
– You’ve come to Sweden. Who are you looking for? frågar jag misstänksamt.
– Sweden? Who are you? kontrar han.
– Sara.
– Sara? It’s Benjamin
– Yes? Do I know you?
Tystnad igen. Vinden från sommarnatten sveper längs stugknuten och jag hör hur en syrsa spelar på avstånd innan jag tar till orda.
– Anyway, I don’t think it’s me you’re looking for. Call someone else.
– Ok, Sara. Take care, hör jag den avlägsna personen säga med en aning besviken röst. Och sedan "klick".

Undrar vem av alla människor som av en ren slump råkat ringa mig? Det är underligt vilka spratt livet spelar en ibland.

Sommar

Antichrist

Jag och min kompis Emma har precis sett Lars von Triers senaste mästerverk Antichrist, en obehaglig och äcklig, men bra film. Den handlar om hur ett par hanterar sorgen efter sin sons bortgång. Efter att han har sett föräldrarna ha sex klättrar han ut genom fönstret, faller till marken och dör.

Jag tänker inte ge min in på några djuplodande tolkningar av handlingen, men jag kan ju nämna att filmen känns i maggropen, om man säger så.

Bakom oss i publiken satt förresten skådespelaren Anki Larsson som spelade Emily i dramaserien Saltön, som gick på tv för ett tag sedan.

Imorrn börjar sommarjobbet. Det känns lite pirrigt, men det ska nog gå bra.

Som vissa kanske märkt har mitt skrivande stannat av en del på senare tid. Det är för att jag känner mig helt tom i skallen. Jag har ingenting att skriva om. Om det inte regnade så mycket kanske det hade varit annorlunda. Jag vet inte.