Text från svunnen tid

Eftersom jag är alldeles för trött för att orka skriva något om mitt nuvarande liv, bjuder jag på ett litet smakprov från den dagbok jag skrev på vintern när jag var 22 år gammal. Obs! Jag är lite irriterad på min syster i texten, men hon är högt ärad i vanliga fall (måste skriva så ifall hon läser ... ; ) Behaglig läsning!

Med ett hastigt ryck vaknar jag denna frostkalla morgon. Bredvid mig på en luftmadrass ligger min syster Hanna, klarvaken. Jag får för mig att klockan är ganska mycket och att hon redan gått till jobbet. Därför blir jag lite förvånad när hon ligger där i sovsäcken, inpackad som en annan mumie. Hörde jag inte skramlandet av grötkastrullen, öppnandet av garderobsdörrarna, bläddrandet av morgontidningen och sörplandet av kaffet redan för en timme sedan? Alla de ljud som får mig att dra täcket över huvudet och sätta händerna för öronen. Men det måste ha skett nåt slags slint i min hjärna för klockan på mobilen visar bara 08.15.
I alla fall sätter hon nu igång hela morgonproceduren och jag vrider ångestfyllt på mig i mina sängkläder. Men det är bara att hålla ut. När hon har gått får jag sova. Jag försöker hålla ögonlocken stängd, så att jag inte vaknar alldeles. Att jag vaknar behöver inte alls betyda att jag blivit pigg. Tvärtom. Jag kan gå runt i dvala, men ändå känna mig så pass upprymd att sömn är omöjligt.

Efter ett tag börjar hon rota på ett mycket frenetiskt sätt i garderoben:
- Har du sett mina träningsbyxor som låg inne på golvet i badrummet.
Det har jag. Jag minns att det låg något svart med vita tubsockor i på toalettgolvet. Jag tror att jag lade in dem i garderoben eller slängde dem bland smutskläderna, vilket jag talar om för henne. Min syster börjar ilsket slänga med kläderna i smutskorgen. Sedan river hon ut kläder från garderoben. Själv ligger jag invirad i mitt påslakan och ber nästan till gud att hon ska hitta de där byxorna, så att jag slipper ryckas upp ur sängen för att leta.
- De är ju inte här! gastar syrran med hög och anklagande röst.
Ilsken som ett bi kastar jag av mig täcket och river häftigt bort några kuddar från en rutig fåtölj. Därunder ligger visst de satans träningsbyxorna.
- Här är de och jag har inte lagt dem där! ryter jag.
- Jo, det har du visst ..., börjar Hanna.
- Nej, sluta skylla på mig! Jag har väl ingen anledning att flytta runt på dina träningsbyxor.
- Men om det inte är jag som lagt dem där så måste det vara du. Du lägger alltid allting på golvet.
Jag rycker till mig mina slitna jeans från en stol och något grönt som ser ut som en fleecetröja. Det blir till att sova sista timmen i källaren.
- Nej, inte den, piper min irriterade syster och snor åt sig fleecetröjan. Den ska jag ha.
Jag drar på mig ett annat klädesplagg och sätter kurs mot ytterdörren. Barfota och med grusiga ögon kastar jag mig ut i studentkorridoren, tar hissen ner till källaren och kurar ihop på det kalla golvet. Att sova i ett källarhörn är varken särskilt lätt eller smart får jag en känsla av. Att bara sitta där som en annan dönick och inte göra nånting är inte heller särskilt latjolajban. Dessutom har jag inte tagit med mig lägenhetsnyckeln. Det vore inte roligt om Hanna bara låste och gick. Skulle jag då bli tvungen att springa runt barfota i korridorerna tills hon kom hem? Därför bestämmer jag mig för att snabbt smyga in i lägenheten, hämta nyckel och mobil, och sedan tassa ner i studenternas gemensamma grupprum. Där kan jag låsa in mig, sätta ihop en provisorisk säng av stolar eller spela Flipper på min mobil. Det finns ett piano där också, men jag är alldeles för trött för att spela.
När jag går in i rummet slänger jag en snabb blick på den svarta tavla som finns där. Den är fullklottrad av diverse figurer; modellsmala kvinnor i baddräkt och högklackat, skumma rymdvarelser, en sköldpadda med enormt huvud, en galen höna och någon slags procession med sorgsna gubbar eller skuggor.
Min kompis Håkan sov här igår natt, för han hade ingenstans att tillbringa natten (det är en lång historia ...). Håkan är riktigt duktig på att teckna, precis som han är på allt konstnärligt. Mitt i bland alla figurer läser jag mitt namn. Varför har han skrivit det? Det var ju sådant man gjorde i mellanstadiet när man var kär i en kille eller tjej i klassen. Men han är nog inte intresserad av mig på det sättet. I alla fall tyckte jag inte att jag märkte något sådant kvällen när vi träffades. Han skrev nog sitt namn för att han ansåg det förmätet att skriva sitt eget. Förtegen som han är om sig själv.
När jag betraktar alla dessa figurer slår mig två saker. Att Håkan ritar kvinnor som ser ut som fotomodeller i kroppen. Han måste vara påverkad av dagens ideal. Och att han är så enormt begåvad. Sätter han sig vid pianot river han av en svängig jazzmelodi som om det vore den enklast saken i världen och sysslar han med skådespeleri är han en fantasins mästare som trollbinder publiken. Han är också en fantastisk lyssnare. Jag är så glad att vi är vänner.

Tyvärr har jag numera tappat kontakten med Håkan. Jag önskar vi kunde bli kompisar igen.