Jag är på din sida, Blondinbella!

”Du är ful. Förstå det din tjocka jävel. Du kommer att få så mycket stryk när jag ser dig, din blondhora.”

Så kan det bland annat låta på Blondinbellas blogg, där de elaka kommentarerna haglar om vartannat. Och hon är inte den enda bloggare som råkar ut för personliga påhopp och osakliga kommentarer. Tillskillnad från den öppna mobbing som sker på skolgårdar eller arbetsplatser kan avsändaren på nätet vara fullt anonym. Därför kan denne med lätthet njuta av skadeglädjens sötma när den avreagerar sin inneboende ilska med fraser som ”vad du är skabbig ditt luder” och ”du ser ut som en apa”.
Men vad är poängen? Är den att bloggerskan ( för enligt erfarenhet är det oftast en hon som får ta den mesta skiten) ska slänga sig på sängen och stortjuta för att sedan hulka fram att hon minsann aldrig mer ska blogga? Är syftet att delta ut ett straff som skär i maggropen för att bloggerskan inte lever som kommentatorn själv lever?
Varje gång jag läser de elaka kommentarerna blir jag besviken på att det finns så många osympatiska människor som döljer sig under masker. Jag kan förstå att man retar sig på Blondinbellas pälskonsumtion eller att man inte håller med hennes åsikter. Men därifrån är steget långt till att hota med stryk eller kalla henne hora. Jag törs påstå att baksidan av att vara en populär bloggerska är alla personliga påhopp och elaka kommentarer. Har de osympatiska människorna ens funderat på att det finns en människa med känslor, kött och blod som skriver bloggen? Det är ingen upphöjd mediemogul som lever uppe bland molnen i någon slags parallell kändisverklighet. Utan bakom all låtsasglamour finns en vanlig människa, precis som du och jag, det är jag övertygad om. Och med risk för att låta religiös tycker jag att den gyllene regeln går att applicera här; var mot andra som du vill att andra ska vara mot dig.