Grå verklighet

Det är trist. Daggrått, kallt och meningslöst. Jag minns en tid med ljumma vindar och sol som reflekterar sig i sjöns spegelblanka yta. En tid då man bara kunde springa på stranden eller dyka från klipporna. Det enda som reflekteras numera är mitt eget slitna 25-åriga ansikte som med ugglande ihålig blick stirrar tillbaka från spegeln. Och det dyra godiset från Jamjam som jag hetsäter (för att svälja ner klumpen i halsen) smakar kofta. Skolan är så jävla trist. Jag förstår inte alls vad jag gör. Jag trycker på lite knappar och så händer något obegripligt. När jag går till bussen är det som en degklump som glider längs asfalten. Jag känner mig ledsen och ensam. Varför kan jag inte få känna mig stolt och glad? Bekymmersfri?