Ett äckligt inlägg

Det har blivit rätt mycket äckliga saker i min blogg på sistone - kroppsliga åkommor och vidriga upptäckter. Ja, vissa skriver om kändisar, några om politik och andra om sina psykiska problem. Varför inte satsa på en blogg om äckel? Det gäller ju att nischa sig här i livet och nån måste ju skriva om det också. Av okänd anledning känner jag att den personen är jag. Så nu kommer ännu ett vidrigt utdrag ur min läbbiga, men ibland händelserika tillvaro.

Igår var jag på mitt sommarjobb för första gången. Jag började nio så det blev till att gå upp ganska tidigt. Något som jag starkt ogillar och inte är van vid.
När jag vaknade var jag därför yr och sömndrucken. Ögonen klistrade ihop sig medan jag masade mig fram till spisen för att koka kaffe, en nödvändighet för att undvika fullständig kollaps. Min plan var att stiga upp en timme innan tunnelbanetåget går för att ladda med en rejäl frukost bestående av ostsmörgås, fil med jordgubbssylt och kanel samt naturligtvis en stor kopp kaffe.
Så långt verkar allt någorlunda normalt. Lite trötthet återhämtar man sig ju ifrån, tänker ni. Visst, allt gick enligt planerna ända tills det var tio minuter kvar till tunnelbanan skulle gå. Då kunde jag inte hitta min plånbok. Åh nej, tänkte jag. Man kan ju inte vara sen första dan, då kanske jag inte får vara kvar sen. Trots att jag vände upp och ner på hela mitt rum hittade jag den inte. Att plånboken var på villovägar och mitt kontokort var tömt slog mig naturligtvis. Fredrik, som jag är inneboende hos, hjälpte mig att leta. Tillslut var det bara fyra minuter kvar. Jag lånade 120 kronor av Fredrik och började rusa ner för trappuppgången. Men när jag sprang förbi vår balkong såg jag att Fredrik viftade med nåt rött. Min plånbok! Lyckan var gjord! Han kastade den till mig från högsta våningen och jag började min språngmarsch till tunnelbanan. Över stock och sten rusade jag för att hinna med. Slutet på en gammal barnvisa började envist hamra i mitt huvud: "Åh håjaja, nu går det ju så bra, för Andersson å Pettersson å Lundström å ja'!".
När jag väl var framme, en halv minut innan tågets avgång, kändes det som en ishacka hade kluvit mina lungor mitt itu. Det rosslade och pep i bröstet när jag andades. De gånger det tidigare har känts så har jag alltid anat att jag har astma, fast ingen har upptäckt det ännu.
Ja, att man springer till tunnelbanan är inget ovanligt, det gör alla i Stockholm ibland. Men att man får upp hela frukosten i sin mun under rusningstrafik är däremot det (såvitt jag vet i alla fall). Med blicken upp i taket och kinder som en skrämd blåsfisk tryckte jag pannan mot tunnelbanefönstret för att ingen skulle se vad som hänt. Människors äcklade blickar brände i nacken, medan jag försökte att inte tänka på det sura kräket som upptog varenda liten hålighet av min mun. En stril av spya letade sig ner för mungipan och kittlade mig på hakan. Jag motstod impulsen av att klia och fortsatte att med uppspärrade ögon trycka mitt ångestdunkande huvud mot det kalla tunnelbanefönstret. Vid nästa station knuffade jag mig ut i friheten och kräktes på motsatt spår. Sedan rusade jag tillbaka in i vagnen och började till mina medpassagerares förskräckelse spotta frenetiskt i mitt anteckningsblock. En hjälpsam kvinna erbjöd mig ett helt paket pappersnäsdukar, som jag tacksamt tog emot. Spottande och fräsande, med dunkande hjärta och blossande kinder satte jag mig ner igen, fortfarande illamående. Djupa andetag, sa jag till mig själv. Djupa andetag. Vid Slussen sprang jag av igen och dök ner i en papperskorg. En stilig kostymklädd herre med portfolio slängde mig ett getöga, skakade på huvudet och förflyttade sig ett steg i sidled från papperskorgen medan jag dränkte en slängd Metro med mitt innanmäte.

Som tur är mådde jag bättre sedan. Framme vid Karlaplan köpte jag några tuggummin och en banan. Så allt ordnade sig tillslut.