Utslagen tand

När jag var i tioårsåldern tyckte jag om att djupdyka till bassängbotten för att hämta ringar tills det sprängde i öronen. Två gånger slog jag ut högertanden mot botten. Första gången trodde jag att jag skulle få gå med en kapad vass framtand hela mitt liv. Jag minns att den halvmåneformade tanden kändes som en porslinsskärva mot tungspetsen. Som tur är, är mina föräldrar mycket händiga tandläkare. De fixade min lilla gadd i en hast. Så nu har jag friska, mycket bitvänliga och snygga tänder.
"Bitvänlig" är förresten ett rätt häftigt ord (som i och för sig inte existerar). Man biter vänligt liksom, eller man får ett fast grepp med sina gaddar - ja, det kan uppenbarligen betyda en hel del.

Idag ramlade en liten del av lagning på en av mina framtänder bort. Fåfäng som jag är, var jag tvungen att åka hem till päronen för att få den fixad. De flesta säger att det lilla hacket den förlorade lagningen lämnat kvar knappt syns, men "knappt" räcker inte för mig. Det FÅR helt enkelt inte synas. Jag vet att det är knasigt att hänga upp sig på småsaker som jag gör. Det liknar nästan en sjuka, men men ... nu är jag nöjd. Nu sitter lagningen som ett litet smäck mot tandemaljen. Inget ska få rubba den. När jag sänks ner i jorden för sista vilan ska det vara med en välformad högertand. Punkt slut.


Jag tog lite bilder på mig själv, min mat och min kappa också.

En härlig macka med anjovis blev jag bjuden på när jag kom hem.

Min syster Hanna (som också var hemma) hade gjort en smarrig efterrätt.

Mamma. Mindre lyckat experiment.



Det fanns en tid då jag ville se ut som en isprinsessa. Det vill jag inte längre. Därför ska denna fluffiga sagodröm säljas på Tradera. Jag har inte lagt ut den än, men snart. Eller ja, lite isprinsessa är väl ok.